Fiskar - Fisk Basen

Asp

Ordning karpfiskar

Cypriniformes

Latin:: Salmoninae
German:: Lachse
Polish:: Łosoś

Denna ordning är den näst artrikaste av alla fiskordningar. Den består av 6 familjer med 256 släkten och ca 2.422 arter varav flertalet lever i sydöstra Asien. I Europa finns endast 2 familjer med ca 80 arter.

Familj karpfiskar

Cyprinidae

Fiskar med varierande kroppsform, antingen långsträckta eller mer kompakta med hög, rundad rygg. endast 1 rygg- och 1 analfena. Flertalet arter ger ett silverglittrande intryck då de spritter i vattnet eller välver i ytan genom att ljuset reflekteras. Saknar tänder men är i stället försedda med 1, 2 eller 3 rader tänder i svalgbotten och en hornplatta i svaljtaket eller översta delen av matsmältningskanalen. Vidare kännetecknas familjen anatomiskt med en oftast i 2 kamrar uppdelad simblåsa, som står i förbindelse med innerörat och ger en förbättrad hörsel. Hanarna och hos vissa arter även honorna utbildar under lektiden pärlliknande vårtutskott på framförallt huvudets och framkroppens hud. Familjen finns med ca 194 släkten och ca 2.070 arter i Eurasien, Nordamerika och Afrika. Det är världens artrikaste fiskfamilj, men i Europa förekommer endast 9 släkten och ca 80 arter. Samtliga arter lever i sötvatten, men några har anpassat sig till bräckvatten, särskilt i Östersjön.

Asp Aspius aspius

Kännetecken: En storvuxen, långsträckt fisk med rödbruna bröst-, buk- och analfenor. Under lektiden blir de senare klarröda. Underkäken längre än överkäken. Analfenan något urnupen. Längd upp till 1,2 m och vikt till 12 kg. Utbredning: Österut i Europa till övre Volgas vattensystem och i Asien till Semipalatinsk. Söderut till Pyrenéerna. Rhônedeltat, Alperna, Grekland, norra Turkiet, norra Iran och Turkmenien. Förekomst i Sverige: Aspen finns i nedre Emån i Småland, i Vänerns, Hjälmarens och Mälarens vattensystem, i Svartån, Stångån och Motala ström upp till Roxen i Östergötland och i Bysjön vid nedre Dalälven. Den har några gånger påträffats längs Östkusten. Sålunda har den erhållits vid Tärnvik, Södermanland, i april 1883, i Stockholms skärgård vid Rydbo 8/9 1945 och i den intilliggande Säbyviken 15/7 1950. 1954 fångades 1 ex vid Rånön i Norrbotten. Miljö flyttning och vanor: Aspen är främst en flodfisk men finns också i större sjöar med klart vatten. I Östersjön, Svarta och Kaspiska haven går den ut i det bräckta vattnet på födosök. I sjöarna lever aspen pelagiskt på alla nivåer från ytan till bottenlagren. Arten lekvandrar om våren uppströms i floderna och till bäckar. Unga aspar går i stim, men äldre fiskar blir enstöringar, ehuru de ibland vid jakt på stimfiskar fylkar sig samman i smärre sällskap. Övervintringen sker i floders och sjöars djuppartier. Föda: Som ung äter aspen plankton och senare kräftdjur men när den är 20-30 cm stor övergår den till fisk som nors, löja och mört. Även groddjur och smågnagare. Fortplantning och tillväxt: Leken försiggår stimvis efter islossningen i april - maj helst i klara rinnande vatten över grus- och stenbottnar på 1-2 m djup men också i sjöar. Hanarna har stora lekvårtor. Äggantalet per hona är 80.000-500.000. Romkornen fästs på och mellan stenar, grus och växter. De kläcks efter 2-3 veckor, i varmare vatten efter 10-12 dygn. Ynglet driver eller simmar nedströms. Efter 1 år är aspen 9-20 cm, efter 4,5 år ca 50 cm, efter 6-8 år väger den 1 kg och vid 10 års ålder når den 60 cm och väger 2,5 kg. Hanarna blir könsmogna vid 4 år, honorna vid 5. Livslängd: Okänd men sannolikt 20-25 år. Status: Traktvis utrotningshotad genom miljöförändringar. Användning: I Östeuropa har aspen stor betydelse som matfisk men i Västeuropa mest som sportfisk. Fångsten sker med not, nät och ryssjor. Annat namn: Aspen kallas för stam i Vänerntrakten, för karp och teut i finländska kustvatten. Läs Mer

Aspsik

Ordning gädd- och laxfiskar m fl Salmoniformes En heterogen grupp av fiskar bestående av 15 familjer, 90 släkten och 320 arter. I Europa endast 5 familjer, varav, 1 är inplanterad. Familj laxfiskar Salmonidae Kraftigt byggda fiskar med avlång, spolformad kropp. Ett gemensamt drag för alla familjens arter är en liten fettfena (ett hudveck utan fenstrålar) på bakryggen. Alla arter är antingen anadroma eller helt sötvattenlevande. Familjens systematik är invecklad och har varit föremål för många undersökningar. Lokala varianter utbildas snabbt. Förmodligen finns flera biologiska arter än som f n är kända. Laxfiskarna har exempelvis under sin utveckling genomgått upprepade kromosonfördubblingar. Arterna finns huvudsakligen i tidigare nedisade områden på den norra hemisfären. Landisarnas fram- och tillbakaryckningar har ytterligare komplicerat evolutionsförloppet. Det är kanske omöjligt att för laxfiskarna åstadkomma en fylogenetiskt korrekt systematik. Familjen omfattar 10 släkten och ca 68 arter, med utbredning i Europa, Asien, Afrika och Nordamerika. Inplanteringar har företagits i Sydamerika och Australien samt dessutom i stora delar av Afrika och Asien utanför det spontana förekomstområdet. I Europa finns 9 släkten och förmodligen ca 15 arter, men 8 är inplanterade.

Aspsik Coregonus pallasii

Kännetecken: Käkarnas inbördes längd varierar för olika bestånd. Hos några bestånd är överkäken obetydligt längre än underkäken. Hos andra är käkarna lika långa och hos populationen i Storvindeln är underkäken längst. Stora ögon. Medelantalet gälräfständer på första gälbågen varierar för olika populationer mellan 45-62. Gälräfständerna är längre än hos de andra sikarterna. Längd och vikt upp till 35 cm resp 1,6 kg. Utbredning: Populationen i Finland och Ryssland med Ladoga och Onega kan betecknas som Coregonus pallasii pallasii och den svenska som Coregonus pallasii aspius. Förekomst i Sverige: Storlögdan i Lögdeälvens vattensystem; Vojmsjön i Ångermanälvens vattensystem; Storuman i Ume älvs Vattensystem; Storvindeln och Storlaisen i Lais-, Vindel- och Umeälvarnas vattensystem; Storavan, Uddjaur, Aisjaur och Hornavan i Skellefte älvs vattensystem samt Parkijaure och Skalka i Lule älvs vattensystem. Miljö och vanor: Lever pelagiskt i sjöar men kan leka i rinnande vatten. Sommartid tas näring vid ytan och på djup ned till 10-20 m. Föda: Plankton, bottendjur och åtminstone tidvis huvudsakligen insekter, som tas i vattenytan. Några bestånd tar en del småspigg. Fortplantning och tillväxt: Leken äger rum i okt-dec i strömmar med grus-, sand- och stenbottnar, dit vandring från sjöar kan ske. Lek äger rum också i sjöar nära floders utlopp. Tillväxten för aspsikar i Storvindeln resp Skalka - Parkijaure är följande: efter 1 år 5 cm resp 8 cm, efter 2 år 10 cm resp 12 cm, efter 4 år 15 cm resp 22 cm, efter 6 år 19 cm resp 29 cm, efter 8 år 22 cm resp 32 cm, efter 10 år 25 cm resp 33 cm. Livslängd: Minst 10 år. Användning: Lokalt är denna art av ekonomisk betydelse. Förr var detta i hög grad fallet i Storlaisen och Storlögdan. Vid den senare sjön bereddes kaviar av aspsikens ägg för försäljning. Andra namn: Asp, hutchen (Storlögdan), påll-sellack (Arjeplogområdet, "påll" syftar på vattenvirvlar). Möjligen är det denna sik som avses med namnet blajokk. Läs Mer

Atlantisk bonito

Ordning abborrartade fiskar Perciformes En morfologiskt och även ekologiskt heterogen grupp fiskar. Några oftast gemensamma karaktärer för ordningens arter är taggiga fenstrålar, 2 ryggfenor, saknar fettfena, har simblåsa, stjärtens fenstrålar aldrig flera än 17 men oftast färre. Denna ordning är den artrikaste bland alla vertebrater. Den omfattar 150 familjer, ca 1.367 släkten och ca 7.791 arter. Av de många familjerna är smörbultarna (Gobiidae) artrikast med minst 1.500 arter, följd av munruvare (Cichlidae) med 680 arter och läppfiskar (Labridae) med 500 arter. Ca 3/4 av ordningens arter lever utefter tempererade och tropiska havskuster. De övriga är oceaniska eller levande i sötvatten. Familj makrillfiskar Scombridae Strömlinjeformade, snabbsimmande fiskar med 2 ryggfenor, varav den främre är taggstrålig och kan fällas ned i en fåra. Serier av små fenor mellan stjärtfenan och bakre ryggfenan resp analfenan. Stjärtfenan är proportionellt stor och djupt urringad. Små fjäll. Familjen består av 15 släkten med 48 arter som finns i varma och varmtempererade hav. I europeiska vatten 7 släkten och 11 arter. I Norden 6 resp 7, men endast 3 arter ärårsvissa. Atlantisk bonito Sarda sardaKännetecken: Liknar bl a arten tonfisk men ryggfenor samt rygg och sidor ovanför sidolinjen strimmade med gröna, grönsvarta, blåsvarta eller mörkblå längsgående, ibland något diagonalställda ränder. Ovansidans grundfärg grön- eller blåaktig. Sidolinjen är vågig. Längd och vikt upp till 90 cm resp 13 kg. Utbredning: Söderut i Europa längs hela Atlantkusten, Medelhavet och Svarta havet. F ö Atlanten mellan 50^o n br och 40^o s br. Kommer under sommaren ung till nordligare vatten. Årsviss vid Danmark. Tillfälligt anträffad vid Norge, Sverige och Finland (Gustafs socken 6/8 1938). Förekomst i Sverige: Hittills funnen 26 gånger i svenska delar av Skagerack, Kattegatt och Öresund, oftast i Bohuslän. Senaste fynden har gjorts i Saltkällefjorden 3/8 1940, Hakefjorden 12/6 1944 och S Havstenssund 26/6 1952; alla i Bohuslän; samt i Skagerack, utanför Måseskär, 7-8/6 1968. Denna fisk har också gått in i Östersjön och har 1 gång fångats på finska sidan i Bottniska viken (se ovan). Miljö flyttning och vanor: Atlantiska boniton för ett pelagiskt levnadssätt ute till havs och nära kuster levande i stim. Den jagar i ytvattnet och företar under jakt på andra fiskar hopp upp i luften. Den föredrar varma vatten med en temperatur av ca 22^o C. Företar efter och före leken vidsträckta näringsvandringar, varvid arten kan nå nordiska farvatten. Föda: Fiskar såsom sillarter, särskilt sardiner och ansjovisar, taggmakrillar, multar, makrillgäddor, näbbgäddor och flygfiskar samt bläckfiskar. Fortplantning: Atlantiska bonitons biologi är föga känd. Den närmar sig om våren kusterna längs Marocko på Atlantsidan och i hela Medelhavet för att leka i juni. Honan avger där ca 420.000 pelagiska ägg, varefter arten åter drar till havs. Vid 1 års ålder är arten ca 45 cm. Den är könsmogen vid 2 års ålder. Användning: Ekonomiskt betydelsefull. Arten tas i samband med tonfiskfisket. Annat namn: Ryggstrimmig pelamid, Bonito (jfr boniten, som på svenska olyckligtvis också har kallats för bonito). Läs Mer

Auxidmakrill

Ordning abborrartade fiskar Perciformes En morfologiskt och även ekologiskt heterogen grupp fiskar. Några oftast gemensamma karaktärer för ordningens arter är taggiga fenstrålar, 2 ryggfenor, saknar fettfena, har simblåsa, stjärtens fenstrålar aldrig flera än 17 men oftast färre. Denna ordning är den artrikaste bland alla vertebrater. Den omfattar 150 familjer, ca 1.367 släkten och ca 7.791 arter. Av de många familjerna är smörbultarna (Gobiidae) artrikast med minst 1.500 arter, följd av munruvare (Cichlidae) med 680 arter och läppfiskar (Labridae) med 500 arter. Ca 3/4 av ordningens arter lever utefter tempererade och tropiska havskuster. De övriga är oceaniska eller levande i sötvatten. Familj makrillfiskar Scombridae Strömlinjeformade, snabbsimmande fiskar med 2 ryggfenor, varav den främre är taggstrålig och kan fällas ned i en fåra. Serier av små fenor mellan stjärtfenan och bakre ryggfenan resp analfenan. Stjärtfenan är proportionellt stor och djupt urringad. Små fjäll. Familjen består av 15 släkten med 48 arter som finns i varma och varmtempererade hav. I europeiska vatten 7 släkten och 11 arter. I Norden 6 resp 7, men endast 3 arter ärårsvissa.

Auxidmakrill Auxis rochei

Kännetecken: Till kroppsformen lik tunnina och tonfisk men har de båda ryggfenorna vitt åtskilda. Färgteckningen liknar tunninans, men arten saknar de svarta fläckarna på kroppssidan. Längd och vikt upp till 1 m resp. ca 3 kg. Utbredning: Söderut i Europa längs hela Atlantkusten samt västra och mellersta Medelhavet. F ö Atlanten mellan ca 45° n br och 40° s br. Indiska och Stilla oceanerna. Anträffad vid Danmark, Norge och Sverige. Förekomst i Sverige: Arild, Skåne, 1863. Alla övriga fynd är från Bohuslän, nämligen Marstrand 30/7-1878, Ängholmen 18/8-1892, Skälsund 6/9-1892, söder om Smögen 11/7-1961 och Gullmarsfjorden 13/7-1969. Miljö: Varma hav i fria ytvattenlager. Läs Mer

Bäcknejonöga

Ordning nejonögon Petromyzontiformes I havs-, bräck- och sötvatten levande arter, som alla ingår i familjen nejonögon (Petromyzontidae). Samtliga arter fortplantar sig i sött vatten, varför en del av dem flyttar till och från havet. Familj nejonögon Petromyzontidae Ålliknande kroppsform utan pariga fenor. Flertalet arter lever endast i sötvatten. Familjen är indelad i 6 släkten med 41 arter, varav 32 endast i sötvatten. 18 arter är parasitiska. Familjen är utbredd på alla kontinenter utom Afrika och Antarktis men finns längs Afrikas norra kuster. I Europa 4 släkten och 11 arter, i Sverige 2 släkten och 3 arter.

Bäcknejonöga Lampetra planeri

Kännetecken: Liknar mycket flodnejonöga men skiljs från denna på mindre storlek, på att de två ryggfenorna oftast förenas av ett hudveck, på att buken saknar prickar och att sugskålen är försedd med färre och svagare tänder. Längd upp till 32 cm men sällan över 16 cm. Utbredning: Sydgränsen går över nordöstra Spanien, södra Frankrike, sydöstra Italien, västra Grekland och mellersta Ryssland. Förekomst i Sverige: Större och mindre vattendrag i hela landet med undantag för de nordvästra delarna. Tämligen sällsynt i Skåne. Överskrider ej barrskogsregionen. Miljö: Uteslutande i sötvatten. Arten håller till i rinnande vatten, oftast bäckar och floders övre delar, där den anses vara ganska stationär. Man har studerat bäcknejonögat i akvarier och fann då att det byggde tunnlar i bottnen, som det endast lämnade nattetid. Flyttning: I mars-maj vandrar bäcknejonögat uppströms för att leka, varvid förflyttningar från större till mindre vattendrag kan äga rum. Vanor och föda: Larverna ligger nedgrävda i på organiska ämnen rik dy eller sand bland rötter av vattenväxter. Där filtrerar de mikroorganismer från dyn. De vuxna bäcknejonögonen intar ingen föda. De är till en början nattaktiva, men under lekvandringen blir de alltmer aktiva om dagen. Fortplantning och tillväxt: Efter metamorfosens slut, vid en trolig ålder av 4,5-5,5 år, samlas under april-juni bäcknejonögonen i smärre sällskap i strömmande vatten för att leka över gropar i grunda bottnar med grus och små stenar. Hanarna bygger och försvarar lekgropar på samma sätt som hos flodnejonögat. Leken sker under dagen och ibland i starkt solljus. Under lekakten kan flera hanar ringla sig kring honans kropp och ytterligare andra hanar simmar därunder flitigt omkring honans stjärtparti. De kan möjligen bidra till fertilisering av äggen. Under den några sekunder korta "kopulationen", då könsöppningarna nästan möts, är hanen fastsugen på honans huvud och hans bakkropp tvärvirad som en ögla kring honans. Med kraftiga vibrationer av båda könens kroppar avges och befruktas 10-15 ägg, som genom vattenvirvlar bäddas ner i sand- och grusbottnen. Beroende på sin storlek producerar honan totalt 350-1,800 ägg. De kan under ett 10-tal "parningar" avges under 1 dag, men honan kan fortsätta att "leka" under flera dagar efter det att hennes sista ägg avgivits. Hanarna leker under dubbelt så lång tid som honorna eller upp till ca 2 veckor, varunder de "kopulerar" 30-60 gånger. Därefter dör de utlekta fiskarna. Bäcknejonögats romkorn är större än flodnejonögats. Äggen kläcks vid en vattentemperatur av 10°C efter 3-4 veckor men i varmare vatten redan efter 3-7 dygn. Ungarna gräver ned sig i bottendyn. Här tillbringar de med avbrott för etappvisa förflyttningar nedströms minst 3 år, måhända 4 eller 5, innan de vid 10-20 cm längd förvandlas till färdigbildade nejonögon. Livslängd: 4-5 år. Status: Under stark tillbakagång. Användning: Bäcknejonögat används ej till människoföda men brukas som agn. Andra namn: Igelnejonöga. Larven kallas linål. Läs Mer

Bäcknejonöga

Ordning nejonögon Petromyzontiformes I havs-, bräck- och sötvatten levande arter, som alla ingår i familjen nejonögon (Petromyzontidae). Samtliga arter fortplantar sig i sött vatten, varför en del av dem flyttar till och från havet. Familj nejonögon Petromyzontidae Ålliknande kroppsform utan pariga fenor. Flertalet arter lever endast i sötvatten. Familjen är indelad i 6 släkten med 41 arter, varav 32 endast i sötvatten. 18 arter är parasitiska. Familjen är utbredd på alla kontinenter utom Afrika och Antarktis men finns längs Afrikas norra kuster. I Europa 4 släkten och 11 arter, i Sverige 2 släkten och 3 arter.

Bäcknejonöga Lampetra planeri

Kännetecken: Liknar mycket flodnejonöga men skiljs från denna på mindre storlek, på att de två ryggfenorna oftast förenas av ett hudveck, på att buken saknar prickar och att sugskålen är försedd med färre och svagare tänder. Längd upp till 32 cm men sällan över 16 cm. Utbredning: Sydgränsen går över nordöstra Spanien, södra Frankrike, sydöstra Italien, västra Grekland och mellersta Ryssland. Förekomst i Sverige: Större och mindre vattendrag i hela landet med undantag för de nordvästra delarna. Tämligen sällsynt i Skåne. Överskrider ej barrskogsregionen. Miljö: Uteslutande i sötvatten. Arten håller till i rinnande vatten, oftast bäckar och floders övre delar, där den anses vara ganska stationär. Man har studerat bäcknejonögat i akvarier och fann då att det byggde tunnlar i bottnen, som det endast lämnade nattetid. Flyttning: I mars-maj vandrar bäcknejonögat uppströms för att leka, varvid förflyttningar från större till mindre vattendrag kan äga rum. Vanor och föda: Larverna ligger nedgrävda i på organiska ämnen rik dy eller sand bland rötter av vattenväxter. Där filtrerar de mikroorganismer från dyn. De vuxna bäcknejonögonen intar ingen föda. De är till en början nattaktiva, men under lekvandringen blir de alltmer aktiva om dagen. Fortplantning och tillväxt: Efter metamorfosens slut, vid en trolig ålder av 4,5-5,5 år, samlas under april-juni bäcknejonögonen i smärre sällskap i strömmande vatten för att leka över gropar i grunda bottnar med grus och små stenar. Hanarna bygger och försvarar lekgropar på samma sätt som hos flodnejonögat. Leken sker under dagen och ibland i starkt solljus. Under lekakten kan flera hanar ringla sig kring honans kropp och ytterligare andra hanar simmar därunder flitigt omkring honans stjärtparti. De kan möjligen bidra till fertilisering av äggen. Under den några sekunder korta "kopulationen", då könsöppningarna nästan möts, är hanen fastsugen på honans huvud och hans bakkropp tvärvirad som en ögla kring honans. Med kraftiga vibrationer av båda könens kroppar avges och befruktas 10-15 ägg, som genom vattenvirvlar bäddas ner i sand- och grusbottnen. Beroende på sin storlek producerar honan totalt 350-1,800 ägg. De kan under ett 10-tal "parningar" avges under 1 dag, men honan kan fortsätta att "leka" under flera dagar efter det att hennes sista ägg avgivits. Hanarna leker under dubbelt så lång tid som honorna eller upp till ca 2 veckor, varunder de "kopulerar" 30-60 gånger. Därefter dör de utlekta fiskarna. Bäcknejonögats romkorn är större än flodnejonögats. Äggen kläcks vid en vattentemperatur av 10°C efter 3-4 veckor men i varmare vatten redan efter 3-7 dygn. Ungarna gräver ned sig i bottendyn. Här tillbringar de med avbrott för etappvisa förflyttningar nedströms minst 3 år, måhända 4 eller 5, innan de vid 10-20 cm längd förvandlas till färdigbildade nejonögon. Livslängd: 4-5 år. Status: Under stark tillbakagång. Användning: Bäcknejonögat används ej till människoföda men brukas som agn. Andra namn: Igelnejonöga. Larven kallas linål. Läs Mer