Ordning gädd- och laxfiskar m fl
Salmoniformes
En heterogen grupp av fiskar bestående av 15 familjer, 90 släkten och 320 arter. I Europa endast 5 familjer, varav, 1 är inplanterad.
Familj laxfiskar
Salmonidae
Kraftigt byggda fiskar med avlång, spolformad kropp. Ett gemensamt drag för alla familjens arter är en liten fettfena (ett hudveck utan fenstrålar) på bakryggen. Alla arter är antingen anadroma eller helt sötvattenlevande.
Familjens systematik är invecklad och har varit föremål för många undersökningar. Lokala varianter utbildas snabbt. Förmodligen finns flera biologiska arter än som f n är kända. Laxfiskarna har exempelvis under sin utveckling genomgått upprepade kromosonfördubblingar. Arterna finns huvudsakligen i tidigare nedisade områden på den norra hemisfären. Landisarnas fram- och tillbakaryckningar har ytterligare komplicerat evolutionsförloppet. Det är kanske omöjligt att för laxfiskarna åstadkomma en fylogenetiskt korrekt systematik.
Familjen omfattar 10 släkten och ca 68 arter, med utbredning i Europa, Asien, Afrika och Nordamerika. Inplanteringar har företagits i Sydamerika och Australien samt dessutom i stora delar av Afrika och Asien utanför det spontana förekomstområdet. I Europa finns 9 släkten och förmodligen ca 15 arter, men 8 är inplanterade.
Aspsik
Coregonus pallasii
Kännetecken: Käkarnas inbördes längd varierar för olika bestånd. Hos några bestånd är överkäken obetydligt längre än underkäken. Hos andra är käkarna lika långa och hos populationen i Storvindeln är underkäken längst. Stora ögon. Medelantalet gälräfständer på första gälbågen varierar för olika populationer mellan 45-62. Gälräfständerna är längre än hos de andra sikarterna. Längd och vikt upp till 35 cm resp 1,6 kg.
Utbredning: Populationen i Finland och Ryssland med Ladoga och Onega kan betecknas som Coregonus pallasii pallasii och den svenska som Coregonus pallasii aspius.
Förekomst i Sverige: Storlögdan i Lögdeälvens vattensystem; Vojmsjön i Ångermanälvens vattensystem; Storuman i Ume älvs Vattensystem; Storvindeln och Storlaisen i Lais-, Vindel- och Umeälvarnas vattensystem; Storavan, Uddjaur, Aisjaur och Hornavan i Skellefte älvs vattensystem samt Parkijaure och Skalka i Lule älvs vattensystem.
Miljö och vanor: Lever pelagiskt i sjöar men kan leka i rinnande vatten. Sommartid tas näring vid ytan och på djup ned till 10-20 m.
Föda: Plankton, bottendjur och åtminstone tidvis huvudsakligen insekter, som tas i vattenytan. Några bestånd tar en del småspigg.
Fortplantning och tillväxt: Leken äger rum i okt-dec i strömmar med grus-, sand- och stenbottnar, dit vandring från sjöar kan ske. Lek äger rum också i sjöar nära floders utlopp. Tillväxten för aspsikar i Storvindeln resp Skalka – Parkijaure är följande: efter 1 år 5 cm resp 8 cm, efter 2 år 10 cm resp 12 cm, efter 4 år 15 cm resp 22 cm, efter 6 år 19 cm resp 29 cm, efter 8 år 22 cm resp 32 cm, efter 10 år 25 cm resp 33 cm.
Livslängd: Minst 10 år.
Användning: Lokalt är denna art av ekonomisk betydelse. Förr var detta i hög grad fallet i Storlaisen och Storlögdan. Vid den senare sjön bereddes kaviar av aspsikens ägg för försäljning.
Andra namn: Asp, hutchen (Storlögdan), påll-sellack (Arjeplogområdet, ”påll” syftar på vattenvirvlar). Möjligen är det denna sik som avses med namnet blajokk.