Ordning torskartade fiskar
Gadiformes
Långsträckta fiskar, vanligtvis med horisontellt långa rygg- och analfenor utmed kroppen. 7 familjer, 76 släkten och ca 414 arter, av vilka 5 lever i sötvatten.
Familj torskfiskar
Gadidae
Flertalet arter har långsträckt, avsmalnande kroppsform och 1 skäggtöm på hakan. 1, 2 eller 3 ryggfenor, 1 eller 2 analfenor. Simblåsa. Flertalet arter lever nära bottnen. 19 släkten med ca 55 arter är utbredda i arktiska och tempererade delar av Atlanten, Stilla oceanen och Norra Ishavet. En tropisk förekomst utanför Colombia. 1 sötvattensart (laken) i norra Euroasien och Nordamerika. I Europa 18 släkten och 26 arter. I Norden 16 resp 24.
Trisopterus esmarkii
Utbredning: Söderut, anträffad i Biscayabukten.
Förekomst i Sverige: Vanlig i Skagerack och dess fjordar samt i norra Kattegatt. Den går stundom sydligare, ända ned i Öresund och någon gång i Östersjön.
Miljö och vanor: Vitlinglyran lever stimvis, stationärt och pelagiskt på djup av 40-300 m strax ovan bottnarna och simmar ofta tillsammans med vitlingen. Den synes föredra lerbottnar. Mest aktiv om dagen.
Föda: Små fiskar, särskilt sandstubb, samt räkor och lysräkor.
Fortplantning och tillväxt: Vitlinglyran leker i fritt vatten på 100-300 m djup i jan-juli. Antalet ägg varierar mellan 60.000-380.000. Ägg och larver är pelagiska. Nykläckta ungar är 3,2 mm. Vid minst 40 mm längd har ynglen antagit de äldres utseende. Vid 1 år är vitlinglyran 9-13 cm, vid 2 år 14-19 cm. Könsmognad nås vid 2 års ålder, men kan inträffa redan vid 1 års ålder.
Användning: Vitlinglyran fångas mycket i räktrålar, men den används endast som foder för lantbrukarnas tamdjur och för fiskuppfödningsanstalter. 1983 ilandfördes i Sverige 52 ton i form av ”skrapfisk”. Vitlinglyran är viktig som näring för andra fiskar, fåglar och valar.