Skip to content

Välkommen till Fiskbasen.se! Vi har samlat information om mer än 280 olika fiskar i svenska vatten. Vår vision är att sprida kunskap om svenska fiskar, vattendrag och natur. Vi vill leva upp till Fiskbasen.se – Allt om svensk fisk! Förutom mängder av fiskar hittar du fiskrecept, diskussioner kring miljö och utfiskning samt samlingssidor för sportfiskare, färsk fisk och bästa fiskeställena. Välkommen till Sveriges sida om fisk!

Tobiskung

Tobiskung

Ordning abborrartade fiskar
Perciformes
En morfologiskt och även ekologiskt heterogen grupp fiskar. Några oftast gemensamma karaktärer för ordningens arter är taggiga fenstrålar, 2 ryggfenor, saknar fettfena, har simblåsa, stjärtens fenstrålar aldrig flera än 17 men oftast färre.
Denna ordning är den artrikaste bland alla vertebrater. Den omfattar 150 familjer, ca 1.367 släkten och ca 7.791 arter. Av de många familjerna är smörbultarna (Gobiidae) artrikast med minst 1.500 arter, följd av munruvare (Cichlidae) med 680 arter och läppfiskar (Labridae) med 500 arter.
Ca 3/4 av ordningens arter lever utefter tempererade och tropiska havskuster. De övriga är oceaniska eller levande i sötvatten.

Familj tobisfiskar
Ammodytidae
Små, långsmala, nästan cylindriska fiskar med lång, spetsig nos. Bukfenor saknas hos flertalet arter. Den låga ryggfenan löper utefter nästan hela ryggen och består av endast mjukstrålar. Den kan fällas in i veck. Stjärtfenan urringad. Sidolinjen löper strax under ryggen. Fjällen mycket små. Simblåsa saknas. Hithörande arter lever stimvis på bottnarna. Familjen indelas i 3 släkten med ca 12 arter, utbredda i Atlanten, Indiska och Stilla oceanerna. I europeiska vatten 3 släkten och 6 arter. I Norden 3 resp 4 arter.

Tobiskung
Hyperoplus lanceolatus
Kännetecken: Den största av Europas tobisarter. Underkäken är ej så långt utskjutande som hos kusttobisen. Överkäken är inte utskjutbar. Arten har en svart fläck på var sida om nosen. I motsats till kusttobisen har tobiskungen framtill uppe i munnen 2 tydliga tänder (gomtänder). Längd vanligtvis 20-30 cm men upp till 40 cm.

Utbredning: Söderut längs Atlantkusten till norra Portugal.

Förekomst i Sverige: Längs alla Sveriges kuster från Bohuslän till Västerbotten. Arten är mindre vanlig än kusttobisen.

Miljö, flyttning och vanor: Tobiskungen lever enstaka eller i stim på kustnära sandbottnar om sommaren på grunt vatten ned till ca 60 m djup, vintertid ned till ca 150 m. Går inte ovanför lågvattenslinjen vid ebb. Arten vandrar mot stränderna i april och åter till havs i nov. Den är en nattfisk, som är aktiv strax före solens uppgång och efter dess nedgång. Vissa populationer, som lever i blandstim med kusttobis, har dock samma dygnsrytm som denna. På fritt vatten går tobiskungen alltid i stim men tar vid fara tillflykt till sandbottnar, där den också tillbringar dagen. Näringsvandringar mellan sandbottnar och tångbältet äger regelbundet rum varje dygn (åtminstone under sommarhalvåret) på natten eller mulna dagar.

Föda: Planktoniska fiskyngel (framförallt av sillfiskar), fiskägg, kräftdjur och maskar. Vid större storlek förtar tobiskungen även fiskar,bl a andra tobisarter.

Fortplantning och tillväxt: Leken försiggår i april-aug tätt över 20-100 m (ibland ned till 200 m) djupa sandbottnar. Honan kan producera upp till 35.000 ägg, vilka sjunker ned i sanden och kläcks efter 2-3 veckor. Larver och ungar är pelagiska tills hösten kommer, då de ansluter sig till äldre generationers levnadssätt. Vid 1 års ålder är tobiskungen ca 14 cm lång. Könsmognad nås efter 2 år.

Livslängd: 5 år.

Användning: Tobiskungen är viktig för industrifisket och som agnfisk. Fångstsiffror för olika länder brukar inkluderas i uppgifterna för kusttobis.

Andra namn: Vittobis, jagartobis, rännare, tobis och sandål. (jfr kusttobisen).