Perciformes
En morfologiskt och även ekologiskt heterogen grupp fiskar. Några oftast gemensamma karaktärer för ordningens arter är taggiga fenstrålar, 2 ryggfenor, saknar fettfena, har simblåsa, stjärtens fenstrålar aldrig flera än 17 men oftast färre.
Denna ordning är den artrikaste bland alla vertebrater. Den omfattar 150 familjer, ca 1.367 släkten och ca 7.791 arter. Av de många familjerna är smörbultarna (Gobiidae) artrikast med minst 1.500 arter, följd av munruvare (Cichlidae) med 680 arter och läppfiskar (Labridae) med 500 arter.
Ca 3/4 av ordningens arter lever utefter tempererade och tropiska havskuster. De övriga är oceaniska eller levande i sötvatten.
Familj mullusar
Mullidae
Fiskar med långsträckt kroppsform. 2 väl åtskilda ryggfenor, varav den främre har 6-8 taggstrålar. Analfenan har 1 eller 2 taggar. Stjärtfenan är urringad. 2 skäggtömmar. Inga tänder i överkäken. Familjen omfattar 6 släkten med 55 arter med utbredning i Atlanten, Indiska och Stilla oceanerna. Några besöker bräck- och sötvatten. Vid Europas kuster 1 släkte och 2 arter. I Norden endast 1 art.
Mullus surmuletus
Utbredning: Söderut i Europa längs hela Atlantkusten och Medelhavet. Azorerna. Utmed Afrikas västkust till Gambia. Madeira och Kanarieöarna. Årsviss i Danmark. Anträffas oregelbundet i Norge (minst 27 fynd) och i Sverige, där arten tycks vara på väg att bli årsviss.
Förekomst i Sverige: Mullen uppträder sällsynt men allt oftare i svenska hav. Vissa år är den ej ovanlig i Skagerack och Kattegatt, där lekmogna exemplar, ägg och ungar iakttagits i svenska vatten, men de senare kan ha drivit upp från lekplatser i Engelska kanalen. Arten har också anträffats i Öresund samt även i sydvästra Östersjön. Fynd under senare år har varit: Förlefjorden, Bohuslän, 17/11 1939, utanför Skagen 4/1 1941, vid Anholt 23/9 1941 och 13/1 1950, Kattegatt 6/11 1941, Vinga 23/11 1943 och 14/1 1964, Böda, Halland, 4/2 1946, vid Middelgrund i Skagerack 6/11 1947, 30/11, 6/12, 12/12 och 13/12 1949 samt 8/1 1950, Hamneskär, Bohuslän, 10/6 1949, Kungsbackafjorden 5/9 1949, Bonden, Bohuslän, 16/11 1949, Skälderviken 8/2 1951 och i juli 1961, Smögen, Bohuslän, 10/5 1961 samt 2 ex utan lokaluppgift ilandförda i Bohuslän 5/11 och 22/12 1951, 1949 rapporterades flera fångade men ej bevarade exemplar från norra Västkusten, och 1953 uppträdde arten i stora mängder utanför Bohuslän. Också 1961 gav påfallande många fynd av arten, bl a 1 i Öresund utanför Malmö i dec. Väster om Hållö fångades 1 ex 13/2 och i södra Kattegatt 1 3/10 1974. 1975 togs 1 mulle i Kungsbackafjorden, Halland, 8/11. Den 17/12-2003 hittades 1 exemplar ilandflutet i på stranden i Skanör.
Miljö, flyttning och vanor: Kustnära klippsten-, sand- och lerbottnar på 3-100 m djup i Medelhavet, men i Atlanten söker arten med stigande ålder upp större djup. Ibland i bräckvatten. I sina hemtrakter i Medelhavet och längs sydeuropeiska Atlantkusten går mullen i stora stim och letar efter föda utmed strändernas bottnar. Stora individ bildar smärre grupper, men i nordiska farvatten har arten hittills oftast anträffats enstaka. I Medelhavet är mullen i regel stationär men drar vintertid till djupare vatten. En del populationer (kanske atlantiska?) flyttar emellertid om våren för lek norrut till Engelska kanalens kuster. Flertalet i nordiska farvatten anträffade mullusar är sydfiskar, som sommartid flyttat eller drivit dit resp hållit sig kvar där under vintern.
Föda: Små kräftdjur, maskar och blötdjur.
Fortplantning och tillväxt: Leken sker i maj-juli på 10-55 m djup. Äggen är pelagiska och kläcks efter 3-4 dygn. De blåaktiga ynglen lever pelagiskt i ytvattnet tills de är ca 5 cm, varefter de drar till strändernas grundvatten. I okt är ungarna 5-12 cm långa. Mullen blir könsmogen vid 2 års ålder.
Livslängd: Ca 10 år.
Användning: Mullen är en utomordentlig matfisk men i Norden utan ekonomisk betydelse. I Medelhavsområdet uppskattades arten redan av antikens greker och romare. Där utnyttjas den alltjämt flitigt och är föremål för ett viktigt fiske.
Annat namn: Gulstrimmig mullus, gulstrimmig mulle, gulstrimmig barb, mulle, rödmulle (som tidigare ansågs vara en annan art) och surmelet.