Storspigg

Ordning spiggartade fiskar
Gasterosteiformes
Små fiskar med ryggtaggar. Den övre käken är utskjutbar. 3 familjer, 8 släkten och ca 10 arter levande i söta, bräckta och salta vatten på det norra halvklotet.

Familj spiggar
Gasterosteidae
Små långsträckta fiskar utan fjäll – huden är antingen naken eller delvis täckt av benplattor. Taggar på rygg och buk.
Med 5 släkten och ca 8 arter är familjen utbredd i Euroasien och Nordamerika i sötvatten, bräckvatten och hav. I Europa 3 släkten och 4 arter varav 1 är marin.

Storspigg
Gasterosteus aculeatus aculeatusKännetecken: Vanligtvis 3 taggar framför den enda ryggfenan. 1 kraftig tagg på varje kroppssida ersätter bukfenorna. I övrigt varierande utseende och olika benplåtar längs sidorna. Dessa morfologiska skillnader beror på genetiskt betingade differenser. 3 former har urskilts: trachurus med benplåtar längs hela kroppssidan lever mest i bräckvatten; leiurus med plåtar endast på framkroppen lever mest i sötvatten och hologymnurus, som har endast 1 plåt på kroppssidan och förekommer mest i sött och bräckt vatten. En ”hybrid” mellan trahurus och leiurus, kallad semiarmatus, har olika, reducerad fördelning av benplåtar, som oftast med växlande utsträckning koncentreras till främre kroppssidan. Hos storspiggen är hanar och honor olika. Under lektiden har hanen blå iris, röd strupe, rött bröst och röd buk samt blågrön rygg. I övrigt går han mest i blågrått och silver, honan i brunt och mässingsgult. Längd i sötvatten upp till 8 cm, i havet (Kattegatt) 11 cm.

Utbredning: Österut i Ryssland till Dvinas och Dnjeprs vattensystem. I norr till Novaja Semlja. Söderut till Iberiska halvöns kustland, östra Sardinien, västra Italien, västra Jugoslavien med norra Adriatiska havet, nordvästra Grekland och kustlandet kring hela Svarta havet inkl Krim. I Asien Stilla havskusten från Berings sund till Sydkorea och hela Japan. I Nordamerika Stilla havskusten från Berings sund till Mexico och Atlantkusten från Newfoundland till Syd-Carolina. I inlandet kustområden kring Ungava och Hudson Bays.

Förekomst i Sverige: Storspiggen är vanlig runt alla Sveriges kuster och i angränsande floder och inlandsvatten samt i de stora mellansvenska sjöarna. Den finns också i många andra vatten i Göta- och Svealand även som på Gotland. Utbredningen i högre delar av Sverige är ofullständigt känd. Bekanta höglandslokaler är Unden i Västergötland, sjöar i Dalsland, Storsjön och Krokom i Jämtland.

Miljö, vanor och flyttning: Storspiggen finns i salt, bräckt och sött vatten, i rinnande likaväl som i stillastående. Den vistas på djup från någon dm till 1 m. I floder håller den sig nära bankarna och i havet helst i algbältet. Sällan överskrids 100 m ö h. Den går i stim utefter vegetationsrika stränder och är mycket livaktig. Den uppehåller sig såväl i ytan som vid bottnen, ibland hoppar den upp ur vattnet. Om vintern uppsöker den djupare områden. Sötvattenspopulationerna är stationära, medan övriga bestånd utför lekvandringar från salt eller bräckt till sött vatten.

Föda: Små vattenorganismer, bl a fiskägg och yngel, hinnkräftor, maskar och mygg- och andra insektslarver.

Fortplantning och tillväxt: Storspiggen är könsmogen vid 1-2 års ålder, i regel efter den första vintern. Leken sker under mars-aug. I en grop på sandbottnen i grunt vatten bygger hanen ett ordentligt, ca 10 cm högt och brett bo av växtfibrer, trådalger och rötter, som sammanfogas av sand och ett klibbigt sekret, avsöndrat från njurarna. En öppen tunnel tvärs genom boet. Hanen simmar omkring i boets närhet demonstrerande sin röda buk. Lekmogna honor lockas härav till platsen. Genom att inta en diagonal ställning med huvudet uppåt visande sin romstinna buk utlöser hon hos hanen ett visst dansande ceremoniel i en svängande sicksackbana som hos honan utlöser impulsen att simma efter hanen och följa honom till och in i boet, där äggen deponeras, varefter hon simmar ut ur den andra ingången. Hanen befruktar sedan äggen och täcker därefter igen den ena ingången. Rommen avger feromoner, vilket hos hanen utlöser mjölkebesprutning. Han låter eller tvingar flera honor lägga ägg i redet, tills detta är fullt, dvs innehåller 300-900 ägg. Efter varje lekakt lagar hanen den trasiga boväggen, som honan vid sin avfärd trängt igenom. En hona producerar 100-400 romkorn. Hanen vaktar boet, försvarar det mycket aggressivt och viftar in friskt vatten däri, vilket är nödvändigt för äggens utveckling. Döda romkorn för han bort. Kläckningen sker efter 4-27 dygn. Ynglen är då 7 mm långa och stannar 4-6 dygn kvar i boet eller dess närhet, vaktade av fadern. Därefter för de ett planktonliv, tills de blir ca 25 mm, då de uppsöker strandvegetationen. De marina beståndens ungar vandrar till havs under den första sommarens lopp. Tillväxten i havet är snabb. Efter 1 år är storspiggen 2-5 cm, men i sötvatten kan en 3-åring ej vara större än 5 cm.

Livslängd: 3 år, sällan 4.

Användning: I Östersjön har storspiggen haft ekonomisk betydelse och fångats i stora mängder för beredning av tran. Numera tillvaratas den sällan. Har också använts för framställning av fiskmjöl. Akvariefisk.

Andra namn: Storspiggens många varieteter har gett upphov till flera namn. Den kallas sålunda även tretaggad spigg, plåtstjärtad storspigg, halvplåtstjärtad storspigg, glattstjärtad storspigg, halvglattstjärtad storspigg, halvväpnad storspigg, pigg, spigg, stagg, hornstagg, horntagg, hornfisk, sköttpigg, tennfisk samt på Gotland baingyl och bainkyl.