Ordning håbrandsartade hajar
Lamniformes
2 arter av denna ordning utgör världens största fiskar. Flertalet arter har 2 ryggfenor utan taggar. 5 gälspringor. 7 familjer med ca 65 släkten och 239 arter levande i tempererade och tropiska hav. I Europa 4 familjer.
Familj jättehajar
Alopiidae
Flertalet hithörande arter har spetsig nos och den bakre ryggfenan mycket mindre än den främre, ofta bestående av nästan bara ett litet hudutskott. Familjens arter är mycket snabba simmare, och det torde vara av denna anledning som bland hajarna endast lamniderna har högre kroppstemperatur än omgivningens. Kraftig stjärtfena, särskilt dess övre flik. 6 släkten med ca 10 arter varav 5 släkten och lika många arter anträffas i Europa. I Norden 4 resp 4.
Lamna nasus
Utbredning: Söderut längs Europas hela Atlantkust och Medelhavet. F ö norra och södra Atlanten samt södra Stilla och Indiska oceanerna. Anträffad vid Finland.
Förekomst i Sverige: Under sensommar, höst och vinter uppträder håbranden i svenska farvatten. Den är då tämligen vanlig i Skagerack och norra Kattegatt. I Öresund förekommer den allt emellanåt och har även anträffats inne i Östersjön, t o m så långt norrut som i Ålands skärgård.
Miljö vanor: Denna haj lever mest ute på vida haven, där den för ett pelagiskt liv på olika djup från bottenskiktet och uppåt, men oftast i de övre vattenlagren mellan 5-150 m. Under lugnt väder håller den till i ytvattnet och jagar med synen och snabbsim, stim av sill, makrill och andra fiskar. Det är under dessa strövtåg som håbranden under vinterhalvåret följer sillen inåt kusterna, varvid den gärna går intill klippiga stränder. Arten kan gå in i Nordsjöns flodmynningar. Den observeras ej sällan i små flockar särskilt under jakt. Blott ett fall av attack mot människa är känt. Det gällde ett fångat exemplar, som försökte undkomma och störtade sig mot en fiskare och högg ett stycke av dennes kläder.
Flyttning: I Nordsjöområdet vandrar håbranden regelbundet. I början av juni vistas den i farvattnen kring Dogger Bank; i slutet av samma månad finns den på höjd med Skottland och i juli har den nått kustvattnen utanför Norge. I aug-sept uppträder arten i Skagerack och stannar där till dec-jan.
Föda: Sill, sardin, makrill, torsk, vitling, sej, lyrtorsk, plattfiskar, pigghaj samt bläckfiskar.
Fortplantning och tillväxt: Håbranden föder, oftast sommartid, 1-4 ungar, som vid födseln är 45-75 cm långa. Dräktighetstiden är okänd. Embryonerna förtär vid 6 cm längd obefruktade ägg i moderns äggledare. Förmodligen får honan ungar blott vartannat år. Könsmogen tycks hon bli vid 1,6-1,7 m längd.
Livslängd: Sannolikt ca 30 år.
Användning: Håbranden fångas med krok på lina (backor), men detta fiske är i Sverige inte av någon större betydelse. Linorna kan vara 10-16 km långa och försedda med 400-600 krokar. Tillfälligtvis fastnar arten i garn. Vid Norge och Irland äger ett betydande fiske rum och så var fallet även i Danmark fram till 1980-talet. I Norden tillvaratas i regel endast levern för tranberedning. I många europeiska länder är det rosafärgade köttet uppskattat. I Sverige kan det säljas som ”tonfiskkött” eller ”fiskkotletter”. Håbranden är en populär sportfisk längs Brittiska öarna, Frankrike och Portugal samt i Medelhavet och vid USA.
Andra namn: Håbrand, Håbrandshaj.