Ordning laxartade fiskar
Salmoniformes
En heterogen grupp av fiskar bestående av 15 familjer, 90 släkten och 320 arter. I Europa endast 5 familjer, varav 1 är inplanterad.
Familj laxfiskar
Salmonidae
Kraftigt byggda fiskar med avlång, spolformad kropp. Ett gemensamt drag för alla familjens arter är en liten fettfena (ett hudveck utan fenstrålar) på bakryggen. Alla arter är antingen anadroma eller helt sötvattenlevande.
Familjens systematik är invecklad och har varit föremål för många undersökningar. Lokala varianter utbildas snabbt. Förmodligen finns flera biologiska arter än som f n är kända. Laxfiskarna har exempelvis under sin utveckling genomgått upprepade kromosonfördubblingar. Arterna finns huvudsakligen i tidigare nedisade områden på den norra hemisfären. Landisarnas fram- och tillbakaryckningar har ytterligare komplicerat evolutionsförloppet. Det är kanske omöjligt att för laxfiskarna åstadkomma en fylogenetiskt korrekt systematik.
Familjen omfattar 10 släkten och ca 68 arter, med utbredning i Europa, Asien, Afrika och Nordamerika. Inplanteringar har företagits i Sydamerika och Australien samt dessutom i stora delar av Afrika och Asien utanför det spontana förekomstområdet. I Europa finns 9 släkten och förmodligen ca 15 arter, men 8 är inplanterade.
Salmo trutta trutta
Utbredning: I öster t o m Vita havet. I söder till Portugal. Inplanterad i Nordamerika 1883 och senare på alla kontinenter utom Antarktis.
Förekomst i Sverige: Havsöringens svenska utbredning är i stort sett densamma som laxens, ehuru den förekommer i många fler älvar och åar. I Vänern ersätts den av insjööring. Den är mindre vanlig i övre Norrlands älvar än längre söderut. I motsats till laxen går den även upp i små vattendrag.
Miljö: I havet håller sig havsöringen närmare kusterna än laxen. Där finns den i grunda vatten på 1-3 m över såväl klipp- som sand- och dybottnar.
Flyttning: I stort sett liknande vandringar som beskrivits under laxen företas även av havsöringen. Den stannar under 1-6 år i rinnande sötvatten och under 0,5-6 år i havet (oftast 2 år i älv och 4 år i hav), innan återvandringen för lek äger rum, vanligtvis i det vattendrag varifrån den en gång emigrerat. Härunder spelar för orienteringen lukt- och smaksinnen samma roll som har beskrivits för laxen. Dock är havsöringen inte lika hemälvstrogen som laxen. Tidtabellen är alltså ungefär densamma som laxens, men havsöringen kan vandra upp redan under vintern och våren samt uppehålla sig i älven längre tid före leken, omkring ett år. Så är åtminstone delvis fallet i norra Sverige. Dessutom vandrar om våren havsöringar upp från havet in i älvar och kort därpå tillbaka igen, alltså utan att leka. Härtill kommer att i havet levande icke könsmogna havsöringar kan tillbringa vintern i större älvar. Den egentliga uppvandringen kan börja i juni-juli men pågår huvudsakligen under hösten, varvid honorna är talrikare än hanarna. I Uppvandringen kan även icke könsmogna exemplar delta. Havsöringen kan vandra upp för lek i så små bäckar att den ställvis måste lägga sig på sidan för att komma fram i rännilsliknande passager. Efter leken kan havsöringen antingen bli kvar i lekområdet hela vintern och dra ned till havet efterföljande vår eller också driver den till havs samma höst. I saltvatten företar den ej så omfattande förflyttningar som laxen, och de havsöringar som lekt företar ej så långa strövtåg i havet som de yngre. En i Polen som 1-åring märkt havsöring anträffades året därpå mellan Sundsvall och Härnösand. Ungar märkta i Emån har återfunnits norr om Finngrundet, utanför Kotka i Finland, kring Gotland och Öland samt utmed Östkusten från Hävringe till Vitemölle. I Indalsälven utsatta havsöringsungar har återfunnits vid Piteå, Råneå och Lijoki i Finland. Havsöringen överlever flera lekar och kan fortplanta sig 2 år i rad, men en del fiskar vandrar icke upp för fortplantning varje år utan leker i regel vartannat år. Havsöringen forcerar strömmar och fall med samma framgång som laxen.
Vanor: Lever enstaka. I älvarna växlar havsöringen vilplatser i höljor oftare än laxen. Sålunda går den under morgnar och kvällar ofta upp i decimeterdjupt vatten nära stranden. Det förfaller som om rasen försvarar sina ståndsplatser.
Föda: De unga havsöringarna i älvarna livnär sig av insekter, snäckor och märlor. I högre grad än laxen snappar arten på ytan nedfallna eller ovanför vattnet flygande insekter. I havet övergår den till fiskdiet på samma sätt som laxen, varvid främst sill och skarpsill ingår i födan. Under uppvandringen intar den blott undantagsvis föda.
Fortplantning och tillväxt: Leken sker i norra Sverige i okt, i landets södra del i nov-dec och tillgår samma på samma sätt som hos laxen men havsöringen går högre upp i vattendragen och kan uppsöka också små bäckar. Havsöringshonan kan ha upp till 10.000 romkorn. De kläcks på våren. Ungarna håller revir under älvstadiet. Särskilt storvuxna havsöringar produceras i Emån. Då havsöringsungen lämnar sin hemälv är den 14-25 cm lång. Efter 1 år i havet mäter den 30-41 cm och väger 0,4 kg, efter 2 år 45-61 cm resp 1-1,5 kg och efter 3 år 50-72 cm resp 1,5-3,5 kg. Lek i havet har konstaterats vid Gotlands västkust, där rommen visade normal utveckling i januari. Artens könsmognad infaller vid 1-6 års ålder.
Livslängd: Rasen har i England blivit 18 år gammal.
Status: Utrotningshotad av samma orsaker som laxen.
Användning: Oerhört uppskattad sportfisk. Havsöringen är även ett viktigt ekonomiskt fiskeobjekt såväl i havet som i älvarna. Den fångas på likartat sätt som laxen. Havsfångsten uppgick 1983 till 40 ton till ett värde av över 1 milj kr.
Andra namn: Olika namn på havsöringen betecknar varierande livsstadier. Små exemplar kallas laxörade, stubbörade lax, smolt och stubb, uppvandrande men ej lekmogen fisk blankockla eller blanköring, blankstadiet grålax eller lax och utlekt havsöring gråockla. Andra benämningar är börting, tajmen, taimen lax, havslaxöring, frätt och ockla. Flera av dessa namn får havsöringen dela med laxen. I Finland kallas rasen för havsforell.