Ordning abborrartade fiskar
Perciformes
En morfologiskt och även ekologiskt heterogen grupp fiskar. Några oftast gemensamma karaktärer för ordningens arter är taggiga fenstrålar, 2 ryggfenor, saknar fettfena, har simblåsa, stjärtens fenstrålar aldrig flera än 17 men oftast färre.
Denna ordning är den artrikaste bland alla vertebrater. Den omfattar 150 familjer, ca 1.367 släkten och ca 7.791 arter. Av de många familjerna är smörbultarna (Gobiidae) artrikast med minst 1.500 arter, följd av munruvare (Cichlidae) med 680 arter och läppfiskar (Labridae) med 500 arter.
Ca 3/4 av ordningens arter lever utefter tempererade och tropiska havskuster. De övriga är oceaniska eller levande i sötvatten.
Familj havskattfiskar
Anarhichadidae
Kraftigt byggda, långsträckta fiskar med stort huvud, väldiga käkmuskler och imponerande tandbeväpning med stora huggtandlika tänder i framkäkarna, molarlika krosständer i bakkäkarna och 3 rader tänder i gomtaket. Tänderna förslits och byts regelbundet. Unga individ intar ingen föda under tandbyten. Huden är naken eller med små fjäll. Ingen sidolinje. 1 ryggfena, som täcker större delen av ryggen, består av enbart taggstrålar. Bukfenor saknas. Familjen är indelad i 2 släkten med 6 arter. Vid Europas och Nordens kuster 1 släkte och 3 arter.
Anarhichas lupus
Utbredning: I Europa norrut till västra Spetsbergen och österut till Novaja Semlja. Under varma somrar kan arten gå upp till norra Spetsbergen. Tillfälligt anträffad i Finska viken och i Genuabukten. I västra Atlanten längs sydöstra Grönland och västra Grönland upp till Melvillebukten resp från Baffins land till Maine. Sporadiskt funnen vid Cape Cod, Massachusetts, och Cape Hatteras, Nord-Carolina.
Förekomst i Sverige: Havskatten är allmän i Skageracks och Kattegatts djuppartier och vid vissa grundbankar; går ned i Öresund och är sällsynt i sydvästra Östersjön.
Miljö och vanor: Arten håller sommartid till vid kusternas steniga bottnar på 20 m djup och därunder ned till 60 m. Där ligger den dold i algbevuxna springor. Den kan även anträffas på dy- och sandbottnar, ibland på så grunt vatten som 1 m. På vintern uppsöker havskatten djupare vatten och kan gå ned till 435 m djup. Dess temperaturpreferens är vatten mellan -1o och +14o C. Rörelsesättet är slingrande.
Föda: Tjockskalliga bottendjur som sjöborrar, krabbor, eremitkräftor, musslor och sjöstjärnor, vilka knäcks sönder av fiskens kraftiga tänder. Under den pelagiska perioden förtär ungarna plankton samt fiskar och fiskägg.
Fortplantning: Leken försiggår i nov-feb på 40-200 m djup eller grundare. Rommassan läggs på bottnen i en sammanhängande klump, som havskatten med hjälp av bakkroppen formar till en boll. De orangefärgade äggen är stora, ca 6 mm i diameter. En 45 cm hona har ca 2.500 ägg, en 80 cm hona mer än 20.000. Äggen vaktas av hanen, som kan ligga hoprullad kring dem. De kläcks efter 2-3 månader. Den nykläckta ungen är ca 7 mm lång. Den lever 3-4 månader vid bottnen på 100-200 m djup, tills den är 14-19 mm lång. Därefter övergår den vid 20-44 mm längd en kort tid till ett pelagiskt liv, innan den definitivt om hösten återtar bottenvanorna. Vid 1 års ålder är havskatten 10-15 cm, efter 2 år ca 18 cm, 3 år ca 23 cm, 6 år ca 50 cm och 10 år ca 70 cm. Havskatten blir könsmogen vid 50-60 cm längd, 1-3 kg vikt och 6-7 års ålder.
Användning: Havskatten är en utmärkt matfisk och är ekonomiskt betydelsefull. Den tas med backor, snurrevad och trål. Fångsten i Sverige 1983 var 228 ton till ett värde av 1,4 milj kr.
Andra namn: Havkatt, vanlig havskatt, havsvarg och havskuse. I affärer och på restauranger går den under namn av kotlettfisk (jfr marulken).