Ordning karpfiskar
Cypriniformes
Denna ordning är den näst artrikaste av alla fiskordningar. Den består av 6 familjer med 256 släkten och ca 2.422 arter varav flertalet lever i sydöstra Asien. I Europa finns endast 2 familjer med ca 80 arter.
Familj karpfiskar
Cyprinidae
Fiskar med varierande kroppsform, antingen långsträckta eller mer kompakta med hög, rundad rygg. endast 1 rygg- och 1 analfena. Flertalet arter ger ett silverglittrande intryck då de spritter i vattnet eller välver i ytan genom att ljuset reflekteras. Saknar tänder men är i stället försedda med 1, 2 eller 3 rader tänder i svalgbotten och en hornplatta i svaljtaket eller översta delen av matsmältningskanalen. Vidare kännetecknas familjen anatomiskt med en oftast i 2 kamrar uppdelad simblåsa, som står i förbindelse med innerörat och ger en förbättrad hörsel. Hanarna och hos vissa arter även honorna utbildar under lektiden pärlliknande vårtutskott på framförallt huvudets och framkroppens hud. Familjen finns med ca 194 släkten och ca 2.070 arter i Eurasien, Nordamerika och Afrika. Det är världens artrikaste fiskfamilj, men i Europa förekommer endast 9 släkten och ca 80 arter. Samtliga arter lever i sötvatten, men några har anpassat sig till bräckvatten, särskilt i Östersjön.
Ctenopharyngodon idellus
Utbredning: Inplanterad i Europa. Ursprungsområde är östra Asien. Arten infördes under 1960- och 1970-talen till Ryssland. Rumänien och andra länder kring Donau i syfte att motverka igenväxningen. Senare har gräskarpen av samma anledning införts experimentellt till England, Danmark och Sverige samt USA.
Förekomst i Sverige: Gräskarpen infördes till Sverige 1969 för experiment i Ösbysjön, Uppland, och senare för uppfödning vid Aneboda, Småland. Under 1980-talets första år inplanterades den i småsjöar och dammar i syfte att beta ned besvärande växtlighet. Emellertid kan arten inte fortplanta sig i Sveriges kalla vatten. 1985 fanns den på över 100 platser.
Vanor: Gräskarpen är en glupsk gräsätare och spelar därför en ekologisk roll i sina hemmavatten. I Europa har däremot erfarenheten av inplanteringar hittills varit alarmerande negativ. I Donaudeltat och Ungern har arten gjort så stora skador på vegetationen och fiskbestånden, att man alltsedan 1970-talet försöker utrota den. I Sverige har arten hittills visat sig vara i stort sett stationär.