Till gruppen fasta redskap räknas olika slag av bottengarn eller fällor, som är väl förankrade eller pålade fast i bottnen. I princip är det här fråga om en lång fångstarm som sträcker sig ut från land, ibland hundratals meter, och avslutas med en fångstdel eller fångstgård. För att bottengarnen lättare skall kunna vittjas är fångstgården försedd med en strut, där fisken samlas ihop innan den kan tas in i båten.
För fångst av hummer och krabba användes på västkusten tinor (eller kupor) – burar tillverkade av nät eller spjälor. Tinorna agnas och sätts till botten.
Hummerfisket har för övrigt blivit allt sämre med åren efterhand som beståndet avtagit. För hummerfisket gäller också vissa restriktioner beträffande minimimått och tillåtna fisketider.
Krabbfisket får däremot bedrivas fritt hela året. Även detta är dock säsongsbetonat, beroende på att kvaliteten på krabborna varierar med årstiden.
Bild och text av Björn Beckman, Sveriges Fiskares Riksförbund.