Se även info om Sikar.
Ordning gädd- och laxfiskar m fl
Salmoniformes
En heterogen grupp av fiskar bestående av 15 familjer, 90 släkten och 320 arter. I Europa endast 5 familjer, varav, 1 är inplanterad.
Familj laxfiskar
Salmonidae
Kraftigt byggda fiskar med avlång, spolformad kropp. Ett gemensamt drag för alla familjens arter är en liten fettfena (ett hudveck utan fenstrålar) på bakryggen. Alla arter är antingen anadroma eller helt sötvattenlevande.
Familjens systematik är invecklad och har varit föremål för många undersökningar. Lokala varianter utbildas snabbt. Förmodligen finns flera biologiska arter än som f n är kända. Laxfiskarna har exempelvis under sin utveckling genomgått upprepade kromosonfördubblingar. Arterna finns huvudsakligen i tidigare nedisade områden på den norra hemisfären. Landisarnas fram- och tillbakaryckningar har ytterligare komplicerat evolutionsförloppet. Det är kanske omöjligt att för laxfiskarna åstadkomma en fylogenetiskt korrekt systematik.
Familjen omfattar 10 släkten och ca 68 arter, med utbredning i Europa, Asien, Afrika och Nordamerika. Inplanteringar har företagits i Sydamerika och Australien samt dessutom i stora delar av Afrika och Asien utanför det spontana förekomstområdet. I Europa finns 9 släkten och förmodligen ca 15 arter, men 8 är inplanterade.
Älvsik
Coregonus maraena
Kännetecken: Älvsikens karakteristika är storvuxenheten och den framskjutande nosen, som är väsentligt längre än underkäken. Detta gäller särskilt för rasen oxyrhynchus, näbbsiken (se nedan). Antalet gälräfständer på första gälbågen är 25-31. Båda könen har under lektiden vita vårtliknande hudutskott på huvudet, fenorna och delar av kroppen. Denna fisk hör till de stora sikformerna. Den kan bli 60 cm och nå 8 kg vikt.
Utbredning: Österut till arktiska flodsystem i norra Ryssland och nordvästra Sibirien, där bestånden successivt övergår i ”föräldraarten” Coregonus pidschian. De nordligaste populationerna som invandrat postglacialt tillhör rasen Coregonus lavarentus lavarentus, medan de atlantiska populationerna inkl de svenska insjöformerna i Vänern och Vättern utgörs av rasen Coregonus lavarentus oxyrhynchus (= näbbsiken).
Förekomst i Sverige: Älvsiken finns sedan Litorinahavets tid i Vänern och Vättern. Dessutom lever den i Mälaren och Siljan, längs Östersjöns kuster från Uppland till nordligaste Bottniska viken samt i älvar, som utmynnar i detta havsområde. I Torne älvssystem går älvsiken upp till minst Jukkasjärvi i huvudälven och till Maunu i Muonio älv. Härutöver har arten inplanterats i flera sjöar som t ex Locknesjön, Sällsjön och Storsjön i Jämtland, Hornavan-komplexet i Lappland samt Nakerijärvi intill Torne träsk.
Miljö och vanor: Sjöar, älvar och bräckvattenkuster. Denna sik håller sig på djupen; under sommaren i Vänern och Vättern vanligtvis på 50 m-nivån och därunder, på vintern något högre upp. Ofta blir den ”uppblåst”, när den vid fiske tas upp till vattenytan. Mest näring söks på bottnen. Älvsiken vandrar vitt omkring i sjöar och kusthavet.
Flyttning: Havslevande älvsikar vandrar i aug-okt uppför älvarna för lek, varefter de återvänder till havet i nov-dec. Dessutom företas flyttningar söderut i norra Östersjön, varvid de nordligaste bestånden i Bottniska viken flyttar längst, dvs till Ålands hav. I regel kan flyttningen i älvar inte gå längre uppåt än till de nedersta, större forsarna.
Föda: Bottendjur som större insektslarver, kräftdjur, ärtmusslor, fjädermygglarver och maskar samt fiskrom.
Fortplantning och tillväxt: Könsmognaden infaller vid 3-5 års ålder. I havet levande älvsikar går upp för lek i älvarna. I regel sker leken under okt-nov (i Vättern okt-dec) över stenbottnar på djup mellan 0,5-20 m såväl i sjöar och skärgårdar som i rinnande vatten, även forsar. Äggantalet hos stora honor är ca 50,000. Efter leken beger sig havets älvsikar ånyo till det bräckta vattnet eller öppna havet. Ynglet torde driva med strömmen ned till havet eller den sjö varifrån föräldrafiskarna kommit, men ett fåtal ungar kan stanna kvar en eller annan tillväxtsäsong. I Siljan växer älvsiken snabbast av de där levande 3 sikarterna. Sålunda är den vid 1 år 10 cm lång, vid 2 år 21 cm, 4 år 34 cm, 5 år 37 cm och 8 år 43 cm.
Livslängd: Troligen ca 20 år.
Användning: Älvsiken är ekonomiskt viktig. Den fångas både i älvar, sjöar och Östersjön. Älvfisket i forsarna var förr ofta förenat med festligheter, vilka exempelvis vid Kukkola i Torne älv alltjämt lever kvar. Förr kunde där upp till 1,000 sikar fångas per dygn.
Andra namn: Näbbsik, kustsik (söder om Norr- och Västerbotten), bottensik, fetsik, asp (i Vättern), gullspångssik (i Vänern) och sällsjösik (vissa vatten i Jämtland).