Ordning abborrfiskar
Perciformes
En morfologiskt och även ekologiskt heterogen grupp fiskar. Några oftast gemensamma karaktärer för ordningens arter är taggiga fenstrålar, 2 ryggfenor, saknar fettfena, har simblåsa, stjärtens fenstrålar aldrig flera än 17 men oftast färre.
Denna ordning är den artrikaste bland alla vertebrater. Den omfattar 150 familjer, ca 1.367 släkten och ca 7.791 arter. Av de många familjerna är smörbultarna (Gobiidae) artrikast med minst 1.500 arter, följd av munruvare (Cichlidae) med 680 arter och läppfiskar (Labridae) med 500 arter.
Ca 3/4 av ordningens arter lever utefter tempererade och tropiska havskuster. De övriga är oceaniska eller levande i sötvatten.
Familj abborrfiskar
Percidae
Långsträckta fiskar med 2, oftast åtskilda, ryggfenor med 6-15 taggar på den främre. 1 eller 2 taggar på analfenan. Ofta taggar på gällocken. Flera rader tänder i munnen. Flertalet arter har simblåsa. 9 släkten med 146 arter är utbredda i Eurasiens och Nordamerikas sötvatten och bräckvatten. I Europa finns 6 släkten och 12 arter. Familjen är inplanterad i Sydafrika, Australien och Nya Zeeland.
Perca fluviatilis
Utbredning: Österut i Ryssland och Asien till Kolyma och norra Kina. Söderut till Pyrenéerna, södra Frankrike, norra Italien, nordöstra Grekland, norra Turkiet, Armenien, norra Iran, Turkmenien, norra Kazakhstan, Mongoliet och norra Kina. Vidare i östra Canada och nordöstra USA. Inplanterad i Australien.
Förekomst i Sverige: Abborren finns allmänt över hela Sverige med undantag för fjällregionen. I Lappland har arten dock på flera platser trängt upp i björkskogsbältet och däröver. Sålunda finns den i Vojmåns vattensystem, Åsele lappmark; Övre Björkvattnet och Gardiken med omgivande sjöar i Lycksele lappmark; i en del sjöar vid Kaitum älv nära Fjällåsen och som inplanterad i Rautojaure, Lule lappmark; samt vid Kalix älv i Kirunatrakten, Torne träsk och sjöar söder och väster därom, Vittangijärvi, Kiepanjärvi (i videregionen) och Könkäme älv till Kilpisjärvi i Torne lappmark. Vidare finns denna fisk i skärgårdarna utefter Östkusten liksom kring och på Gotland samt vidare längs Sydkusten och södra Öresund. Vid Västkusten vistas abborren säsongsvis i bräckvatten intill flodmynningar.
Miljö: Abborren har ej stora krav på sin omgivning. Den finns i alla slags sjöar och vattendrag med undantag för de starkt strömmande. Även bräckvatten. Den håller sig om sommaren gärna i strändernas närhet och i ytvattnet. Om senhösten och vintern söker arten sig till djupbottnar, men vid islossningen om våren är den uppe i grundvattnen igen. I Östersjöns yttre skärgårdsvatten gärna i blåstångbältet.
Flyttning: I sjöarna är abborren ganska stationär, ehuru med vertikala förflyttningar nedtill 60 m djup, varjämte näringsvandringar förekommer i en del vatten. I flera av Västkustens åar vandrar abborren efter leken till kustens bräckvatten, där den kvarblir till sommarens slut. Från Bottniska viken lekvandrar den upp i vissa åar, t ex Ängerån, upp till 20 km från åmynningen och tillbaka till havet. I Östersjön har vandringar påvisats mellan olika kustavsnitt, t ex från Gotland till Småland.
Vanor: Under ungdomsåren lever abborren i stim, men vid ökad storlek och ålder tenderar den till att bli mer solitär. Den brukar till bringa vintern flockvis på djupbottnarna ända ner till ca 60 m men är ej passiv utan kan tidvis sprida sig och komma upp till isen. Sommartid samlas abborrarna gärna i vegetationen men också kring föremål i grundvattnet som trädrötter, sjunkna träd, bryggstolpar, bojar, båtar, badhus och liknande. Under jakten på fiskar simmar abborren snabbt och ofta i stim, varvid den sommartid brukar jaga löjstimmen upp mot ytan.
Föda: Består under abborrens första år av plankton; senare (vid 11-12 cm längd) äter den även insektslarver, kräftdjur och små fiskar som spiggar, mört och andra karpfiskar. Vid 15-20 cm längd övergår den till enbart fisk och kräftor. I ”tusenbrödra”-sjöar har arten ofta inget annat val än att äta abborrar.
Fortplantning och tillväxt: Abborrhanen blir könsmogen vid 2-4 års ålder (i uppfödningsdammar stundom redan vid 1 år) och honan vid 3-6 år, men denna utveckling kan försenas i näringsfattiga vatten, så att hanen når mognad först vid 6 år och honan vid 7. Leken äger rum vid islossningen i april-juni beroende på landsända. Vattentemperaturen bör vara 7-8°. Härvid samlas abborrarna i utfallande vattendrag eller i grunda vatten med översvämmad gräs-, ris- eller buskvegetation, men även steniga bottnar kan accepteras. Honorna är ofta omgivna av flera hanar, som hon leder till lekplatsen. De senare leker med olika honor. Antalet ägg hos en hona vägande något över 1 kg har beräknats till ca 269.000. Dessa ligger inneslutna i ett geléaktigt hölje, som, när honan simmar omkring, i meterlånga, 3-6 cm breda snören fastnar i vegetationen, där de hänger som en vit slöja eller driver löst i vattnet. Genast efter leken blir honan aggressiv mot hanarna och jagar bort dem från rommassan, som de vill äta upp. Rommen kläcks efter 2-3 veckor, varvid ynglen är 5-6 mm långa. Ungarna lever på fritt vatten fram till högsommaren, då de, 15-20 mm långa, uppsöker strändernas växtsamhällen. Tillväxten är mycket olika beroende på disponibel näringsmängd. Ofta uppträder småvuxna bestånd, sk tusenbröder, av ca 10 cm längd, som resultat av för stor födokonkurrens fiskarna emellan eller möjligen p g a stressfaktorer genom alltför täta bestånd, vilket förorsakar oförmåga att vid högre ålder övergå till fiskdiet. Vid Upplandskusten är tillväxtshemat för honor, som blir störst, följande: 1 år 3,9 cm, 2 år – 7,3 cm, 3 år – 10,9 cm, 4 år 14 cm, 5 år – 17,1 cm, 6 år – 19,6 cm, 7 år – 21,9 cm, 8 år – 23,9 cm, 9 år – 26,3 cm, 10 år – 28,2 cm, 11 år – 30,3 cm, 12 år – 32,3 cm, 13 år – 33,7 cm.
Livslängd: 22 år. Honorna blir äldre än hanarna.
Användning: Abborren är en av de ekonomiskt viktigaste sötvattensfiskarna. Den fångas med storryssjor, mjärdar, kastor, nät och krokredskap. Fångsten brukar uppgå till ca 2.000 ton per år.
Andra namn: Abborren har många namn betecknande dess skilda miljöer: insjöabborre, sötvattensabborre, saltsjöabborre, isabborre, lövabborre, stenabborre, dykabborre, utsjöabborre, starrabborre och stagg. Guldabborre avser en färgvariation och rudabborre en puckelryggig form.