Två olika typer av trålar används: Bottentrål för fisk som lever på eller nära havsbottnen och flyttrål för fisk som lever eller uppehåller sig mellan bottnen och vattenytan (pelagiska fiskar).
Vid flyttrålning, som är ett vanligt fiskesätt vid fångst av sill och makrill, fiskar oftast två båtar tillsammans (parflyttrål). Flyttrålen är vanligen större än bottentrålen.
Istället för trålbord som håller isär trålarmarna, bogseras trålen mellan båtarna, som håller ett jämnt avstånd. Genom att variera längden på släpwirarna ner till de tyngder som finns framför trålen kan djupgåendet ställas in så att redskapet arbetar på det djup där fisken finns. För att exakt bestämma djupgåendet använder man sig av ett speciellt ekolod (trålsond) som sitter monterat på trålens översida.
Ekolod användes för övrigt dels vid sökande efter fiskstim och dels för att se vattendjupet och bottnens beskaffenhet.
Sonar, eller asdic, som den också kallas, är en annan typ av ekolod, med vars hjälp man kan undersöka vattenområdet runt omkring fartyget.
För att minska vattenmotståndet när trålen bogseras har man numera meterlånga nätmaskor i den främre delen av trålen. Beroende på trålens skrämseleffekt när den dras fram genom vattnet kan fisken ändå fångas trots de stora nätmaskorna.
Bild och text av Björn Beckman, Sveriges Fiskares Riksförbund.