Ordning torskartade fiskar
Gadiformes
Långsträckta fiskar, vanligtvis med horisontellt långa rygg- och analfenor utmed kroppen. 7 familjer, 76 släkten och ca 414 arter, av vilka 5 lever i sötvatten.
Familj torskfiskar
Gadidae
Flertalet arter har långsträckt, avsmalnande kroppsform och 1 skäggtöm på hakan. 1, 2 eller 3 ryggfenor, 1 eller 2 analfenor. Simblåsa. Flertalet arter lever nära bottnen. 19 släkten med ca 55 arter är utbredda i arktiska och tempererade delar av Atlanten, Stilla oceanen och Norra Ishavet. En tropisk förekomst utanför Colombia. 1 sötvattensart (laken) i norra Euroasien och Nordamerika. I Europa 18 släkten och 26 arter. I Norden 16 resp 24.
Gadus morhua
Utbredning: Norr- och österut till Spetsbergen och Novaja Semlja. Söderut till Biscaya. I Nordamerika längs Grönlands södra kuster samt utmed Canada och USA från Baffins land till Nord-Carolina.
Förekomst i Sverige: Torsken finns i alla hav från Skagerack i väster till Bottniska viken i nordost, där den i Bottenhavet är regelbunden och tidvis ganska vanlig men i Bottenviken normalt sällsynt. Effektiv lek torde ej ske norr om Gotland. Östersjöns population har beskrivits som en särskild ras, Gadus morhua callarias, medan övriga svenska havsvatten bebos av G. m. morhua. Liksom sillen blir torsken olika stor i skilda områden, och Bottenhavets torskar kan ibland bli större än Skageracks (se ovan under Kännetecken). Ute i Atlanten når fisken dock sin största längd. Utöver dessa storleksförhållanden är arten uppdelad på biologiska stammar varav främst kan urskiljas två kategorier: den atlantiska, som företar årliga förflyttningar från och till lekplatserna, och den litorala, vilken håller sig inom begränsade områden mer eller mindre i kusternas närhet. Dessa olika torskstammar visar sinsemellan smärre morfologiska skillnader likaså i tillväxthastighet och könsmognadsålder.
Miljö: Också torskens uppehållsplatser är av olika beskaffenhet för skilda bestånd, men över lag föredras vattentemperaturer på 2-8° C. Kustens torskar lever nära bottnen, tidvis i tångbältet, en annan grupp på de stora atlantiska havsvidderna. Torskens djupnivå växlar mellan 10-200 m men de den kan förekomma ned till ca 600 m likaväl som på decimeterdjupt vatten. I Östersjön är den främst en ”djupvattensfisk” p g a salthaltsförhållanden. Den kan gå in i flodmynningars bräckvatten.
Flyttning: Torskens förflyttningar gäller lek- och näringsvandringar. De tycks delvis dikteras av havsströmmarna, som i sin tur påverkar torskens bytesfiskar. Ett individ kan sålunda ett år ledas till en lekplats och ett senare år till en annan. I Östersjön flyttar den vuxna torsken mot vatten med högre salthalt och under vintern-våren mot varmare vatten. Näringsvandringarna i Atlanten följer ofta stimmen av sill och lodda. Sträcket går här fram på 200-400 m djup. Torsken kan färdas minst 30 km per dygn. Västkustens torskar vandrar ut i Nordsjön och tillbaka igen, varvid bestånden i södra Norges och Bohusläns kustvatten inte tycks blanda sig med dem i södra Kattegatt och vid Danmarks kuster. Östersjöns torskar torde förflytta sig blott inom detta hav med undantag av en population från ett område väster om Bornholm, vilken flyttar till Kattegatt främst via Stora Bält. Unga och delvis även äldre torskar från Ålands hav, norra och mellersta Östersjön vandrar under alla årstider men främst vintertid ned till södra Östersjön, där de vanligen kvarblir efter att ha lekt sydöst om Gotland, öster om Bornholm och i Gdanskbukten. Torskar i mellersta och norra Bottniska viken synes vara mera stationära. Torskar märkta i Ålands hav har anträffats också i Bottniska viken. Torskar från Islands farvatten har vandrat till Barents hav och västra Grönland.
Vanor: Det är endast under leken som torsken förekommer i stora stim. Under jakt på sill drar torsken fram i övre vattenlager. På höstar och vintrar kan stora torskar jaga intill strandkanten, under vår och försommar gör mindre torskar samma sak. Ibland syns stjärten vifta ovan ytan, då torsken står vertikalt på huvudet undersökande tångens djur.
Föda: Fiskar, särskilt sill, skarpsill, lodda, storspigg, simpor, tånglake och tobis, men även torskyngel samt bläckfiskar, kräftdjur, havsborstmaskar, ormstjärnor, musslor och andra i vattnet fritt svävande eller på bottnen levande djur. Även fåglar, t ex sillgrissla, har fångats. Ynglen förtär hoppkräftor och andra planktondjur. Småtorskar äter andra sorters kräftdjur m m.
Läten: Ett grymtande ljud, som hörs särskilt ofta från hanarna under lektiden.
Fortplantning och tillväxt: De olika torskbestånden blir lekmogna vid högst skilda åldrar och honorna senare än hanarna. Minimum i svenska vatten kan ibland utgöra 2 år (södra och mellersta Östersjön), maximum 6 år. Vid Norges kust påträffas såväl 6-åriga som 15-åriga förstagångslekare men mest 10-åringar. Därefter leker de varje år men vänder inte alltid tillbaka till samma lekplats. Vid Västkusten försiggår leken i jan-april, vid Skåne i Mars-maj och i Östersjön med Bottniska viken i april-aug. I södra Östersjön kan man finna lekmogen torsk året runt. Leken sker i fritt vatten med 4-6° C temperatur på 10-100 m djup, där fisken står i enorma stim. I vattnen öster om Bornholm och norrut i Östersjön söker torsken för lek upp djuphålor på 70-250 m, där salthalten är högst. Sannolikt ger leken ej resultat där salthalten är under ca 10°/°°. Hanarna håller revir, som besöks av honor, varefter paret under invecklade turer stiger mot ytvattnet, där själva befruktningen äger rum parvis, buk mot buk; hanen med ryggen nedåt. Äggantalet hos en hona kan uppgå från 0,5 till 15 milj beroende av hennes storlek. Befruktade ägg – genomskinliga och 1,55 mm stora – flyter upp till ytvattnet, där de , om vattnet har en salthalt av minst 1°/°°, kan sväva omkring tills kläckningen sker 10-40 dygn senare. Larven är då 3-5 mm. Den söker sig gärna till maneter, tills den vid en längd av 30-60 mm drar sig till bottenvattnet; kusttorskarnas yngel på grunt vatten, de atlantiska stammarnas till djupa vatten.
Tillväxten hos torsken är beroende av yttre näringsfaktorer, som årligen växlar i olika beståndsområden. I Skagerack kan arten efter 2 år vara ca 23 cm, efter 3 år ca 40 cm, efter 4 år ca 50 cm, efter 5 år ca 60 cm. I mellersta Östersjön är motsvarande siffror: 2 år ca 25 cm, 3 år ca 30 cm, 4 år ca 42 cm, 5 år ca 50 cm, 6 år ca 60 cm, 7 år ca 68 cm. Och för Bottniska viken: 5 år ca 70 cm, 6 år ca 73 cm, 7 år ca 82 cm, 8 år ca 88 cm.
Livslängd: Torsken kan bli minst 40 år gammal, men i svenska farvatten har hittills inte äldre än 15-åriga fiskar anträffats.
Status: Flera torskstammar är utsatta för överfiske sedan lång tid och har därigenom kollapsat.
Användning: Torsken har sedan 1800-talet varit av stor ekonomisk betydelse, bidragit till koloniseringen av kustområden, stimulerat skeppsbyggnaden och influerat historien, särskilt i USA. Än idag är torsken jämte sillen Europas ekonomiskt mest betydande fisk. Fångsten sker med mycket olika redskap beroende på årstid och område. Mest fiskas torsken med bottentrål, snurrevad, sättgarn och krok (långrev) och pilk. Under perioden 1970-1977 varierade den årliga fångsten i Sverige mellan 19.000-26.000 ton med ett fångstvärde av 31-40 milj kr. Större delen härav togs i Östersjön. 1980 var fångsten 44.330 ton. I Östersjön togs 1982 en rekordfångst av svenska fiskare: 54.000 ton. 1983 uppgick den svenska totalfångsten till 61.118 ton till ett värde av nära 217 milj kr. Torsken är vid Västkusten den viktigaste och mest uppskattade sportfisken både längs kusten och ute till havs.
Andra namn: De många olika former i vilka torsken finns såväl i havet som i marknaden har medfört, att arten begåvats med flera namn. Sålunda kallas den stortorsk, ishavstorsk, djupvattenstorsk, grundvattenstorsk, grästorsk, bergtorsk, rödtorsk och taretorsk. Fjordtorsk (uvak) är en torsktyp vid Grönland. Stockfisk, klippfisk och kabeljo är kommersiella benämningar på torkad torsk (jfr gråsejen och långan).Lustorsk betecknar mager torsk.