Ordning abborrartade fiskar
Perciformes
En morfologiskt och även ekologiskt heterogen grupp fiskar. Några oftast gemensamma karaktärer för ordningens arter är taggiga fenstrålar, 2 ryggfenor, saknar fettfena, har simblåsa, stjärtens fenstrålar aldrig flera än 17 men oftast färre.
Denna ordning är den artrikaste bland alla vertebrater. Den omfattar 150 familjer, ca 1.367 släkten och ca 7.791 arter. Av de många familjerna är smörbultarna (Gobiidae) artrikast med minst 1.500 arter, följd av munruvare (Cichlidae) med 680 arter och läppfiskar (Labridae) med 500 arter.
Ca 3/4 av ordningens arter lever utefter tempererade och tropiska havskuster. De övriga är oceaniska eller levande i sötvatten.
Familj multar
Mugilidae
Fiskar med ovalt långsträckt kroppsform. 2 väl åtskilda ryggfenor, varav den främre består av 4 taggstrålar och den bakre av mjuka strålar. Bukfenorna har varsin tagg. Sidolinje saknas eller är knappast urskiljbar. Liten mun med små eller inga tänder. Ca 13 släkten och ca 95 arter är utbredda i alla tempererade och tropiska hav. En del arter är tillfälligt bräck- och sötvattenslevande och kan gå 100-tals km upp i floder. I Europa 4 släkten och 6 arter. I Norden 3 tillfälliga gäster.
Chelon labrosus
Utbredning: Söderut i Europa längs hela Atlantkusten, Medelhavet och västra Svarta havet. Azorerna. Utmed Afrikas västkust till Senegal. Madeira och Kanarieöarna. Går in i Nilmynningen och Suezkanalen.Årsviss i Danmark, Norge och Sverige. Anträffad i Finland.
Förekomst i Sverige: Den tjockläppade multen var fram till 1960-talet en tillfällig, sannolikt årsviss, atlantisk gäst i Skagerack, Kattegatt och Öresund, där den erhållits många gånger om sommaren. Den har även anträffats i Östersjön, nordligast vid Bergkvara i Kalmarsund och vid Finland. Fynd under 1970-talet har i Skagerack och utmed Västkusten samt i Öresund blivit allt vanligare. Tydligen lockas denna sydfisk lokalt till varmvattenutsläpp, ty ett 20-tal individ iakttogs vid ett sådant utanför Stenungsund 1973. Därefter har liknande koncentrationer sommartid blivit allt vanligare också vid andra varmvattenutsläpp vid Västkusten och Öresund. Sedan 1979 har arten exempelvis blivit allmän sommartid utanför Barsebäck. Under 1980-talet har den lockats att stanna även vintertid, t ex vid Ringhals. Tidigare fynd längs sydligare svenska kuster är följande: i Halland i Kärrafjorden 15/8-1954, Råö vid Onsala 20/8-1956, Kungsbackafjorden 18/9-1959 och senare samt 2 hanar utanför Särö 12/8-1971. I Skåne har flera exemplar anträffats i Skälderviken i juli 1955 och i Öresund 1851, 6/10-1976 och 5/10-1978.
Miljö och vanor: Arten lever i kringdragande stim vid havens kuster, där den besöker mjuka och vegetationsrika bottnar i strandnära vikar, laguner, deltans och flodmynningars bräckvatten samt ibland även rent sötvatten i floder. Den uppehåller sig i grundvatten och brukar under förflyttningar, särskilt i skymningen, simma med nosen i ytvattnet och ibland hoppa upp helt eller delvis ovan vattenytan. Ungfiskar kan ofta, när de jagas, göra flera meter långa hopp utefter ytan för att undkomma rovfiskars omringning. I Biscayabukten tycks arten om vintern vara passiv utan att äta.
Flyttning: En del populationer vid Atlantkusten flyttar norrut på sommaren till Brittiska öarna och söderut på hösten.
Föda: Snäckor, musslor, kräftdjur, plankton och alger samt annat organiskt material som lokaliseras och betas av med hjälp av överläppens papiller samt filtreras från dy och andra partiklar genom gälfransarna.
Fortplantning och tillväxt: Leken äger rum under vinter, vår och sommar beroende av temperatur och breddgrad. I södra Biscaya pågår den i jan-april, vid Irland och Engelska kanalen i juli-aug. Möjligen fortplantar arten sig i bräckvatten. I Medelhavet är ungarna efter 1 år 15 cm, 2 år 22 cm, 3 år 30 cm, 4 år 33 cm och 9 år 58 cm. Könsmogen vid 4 år.
Livslängd: 23 år.
Användning: Uppskattad matfisk, som fångas kommersiellt och även blivit föremål för odling. Också utnyttjad som sportfisk.