Svartfening

Ordning abborrartade fiskar
Perciformes
En morfologiskt och även ekologiskt heterogen grupp fiskar. Några oftast gemensamma karaktärer för ordningens arter är taggiga fenstrålar, 2 ryggfenor, saknar fettfena, har simblåsa, stjärtens fenstrålar aldrig flera än 17 men oftast färre.
Denna ordning är den artrikaste bland alla vertebrater. Den omfattar 150 familjer, ca 1.367 släkten och ca 7.791 arter. Av de många familjerna är smörbultarna (Gobiidae) artrikast med minst 1.500 arter, följd av munruvare (Cichlidae) med 680 arter och läppfiskar (Labridae) med 500 arter.
Ca 3/4 av ordningens arter lever utefter tempererade och tropiska havskuster. De övriga är oceaniska eller levande i sötvatten.

Familj svartfiskar
Centrolophidae
Fiskar med avlång och från sidorna sammantryckt kroppsform. 1 låg och lång ryggfena och 1 något mindre analfena. Bukfenor hos de äldre men saknas hos ungarna. Familjen består av 6 släkten med ca 22 arter. Den är utbredd i alla tempererade och tropiska hav men saknas i stora delar av mellersta Indiska och Stilla oceanerna. I europeiska vatten 3 släkten och 4 arter. I Norden 2 arter som tillfälliga gäster.

Svartfening
Hyperoglyphe perciformisKännetecken: Hög med oval kroppsform med nästan vertikal och brant sluttande panna. Den långa och låga ryggfenan har 6-8 låga taggstrålar framför de mjuka strålarna. Färgen på ryggen svartaktig med purpurskimmer, sidorna grågröna och fenorna svartaktiga. De unga fiskarna har mörkgrön rygg skiftande i grågrönt och vit buk. Längd upp till 91 cm.

Utbredning: Endast ungfiskar är tillfälliga gäster i Europas farvatten, framförallt vid Brittiska öarna och Frankrike, dit de drivit med strömmar. Hemområdet är västra Atlanten från Newfoundland i norr till Florida, Bahamas och Sargassohavet i söder. Anträffad vid Norge i inre Oslofjorden.

Miljö: Ungfiskar simmar eller driver gärna i ytvattnet med flytande objekt som tång, vrakgods, buteljer och burkar, vilka de kan simma in i. Äldre fiskar uppehåller sig i djupvatten utmed kontinentalhyllans kant.