Storsik

Ordning gädd- och laxfiskar m fl
Salmoniformes
En heterogen grupp av fiskar bestående av 15 familjer, 90 släkten och 320 arter. I Europa endast 5 familjer, varav, 1 är inplanterad.

Familj laxfiskar
Salmonidae
Kraftigt byggda fiskar med avlång, spolformad kropp. Ett gemensamt drag för alla familjens arter är en liten fettfena (ett hudveck utan fenstrålar) på bakryggen. Alla arter är antingen anadroma eller helt sötvattenlevande.
Familjens systematik är invecklad och har varit föremål för många undersökningar. Lokala varianter utbildas snabbt. Förmodligen finns flera biologiska arter än som f n är kända. Laxfiskarna har exempelvis under sin utveckling genomgått upprepade kromosonfördubblingar. Arterna finns huvudsakligen i tidigare nedisade områden på den norra hemisfären. Landisarnas fram- och tillbakaryckningar har ytterligare komplicerat evolutionsförloppet. Det är kanske omöjligt att för laxfiskarna åstadkomma en fylogenetiskt korrekt systematik.
Familjen omfattar 10 släkten och ca 68 arter, med utbredning i Europa, Asien, Afrika och Nordamerika. Inplanteringar har företagits i Sydamerika och Australien samt dessutom i stora delar av Afrika och Asien utanför det spontana förekomstområdet. I Europa finns 9 släkten och förmodligen ca 15 arter, men 8 är inplanterade.

Storsik
Coregonus maxillarisKännetecken: En storvuxen , silverfärgad fisk med blågrön rygg och blårödskiftande fenor. Nosen och överkäken är tydligt längre än underkäken. Relativt stora ögon (i Vänern större än de övriga 4 sikarterna). Antalet gälräfständer på första gälbågen är ca 19-32. Hanen har under lektiden vita vårtliknande hudutskott på huvudet och kroppssidorna. Längd och vikt upp till 50 cm (Skikkisjaure) resp 8,5 kg (Vättern), 5,2 kg (Hornavan) och 5 kg (Vänern).

Utbredning: I Finland bl a Kilpisjärvi. Österut i norra Ryssland och Sibirien förmodligen gradvis övergående i den antagliga stamformen Coregonus pidschian. Söderut i Alperna, där rasen Coregonus feraförekommer med bara några få bestånd eller kanske redan är utrotad, medan populationerna i Skandinavien och antagligen Finland tillhör Coregonus fera maxillaris.

Förekomst i Sverige: Inkom antagligen till Sverige både under preglacial och postglacial tid. Numera utbredd i sjöar i Götaland (Madkroken, Vänern), Svealand (Siljan) och framförallt Norrland (t ex Randsjön, Orten och östra Vattnan i Härjedalen, Gimåns vattensystem och Locknesjön i Jämtland samt Storlögdan, Storuman, Långvattnet, Storvindeln, Storlaisan, Storavan, Uddjaur och Hornavan i Lappland). Möjligen finns storsiken alltjämt kvar i Vättern, där ett storvuxet exemplar fångades 1974.

Miljö: I regel nära bottnar i sjöarnas kalla djupvatten med hög syrgashalt.

Vanor: Strövar omkring stimvis.

Föda: De unga sikarna äter plankton såsom hinnkräftor och små insektslarver. De äldre övergår till att förtära bottendjur som stora insektslarver, kräftdjur, musslor och snäckor. Under försommaren tas fjädermygglarver.

Fortplantning: Leken på 1-6 m djup över grus- eller stenbottnar, som lokalt kan ha gles vegetation av vattenväxter. Leken äger rum på olika tider: t ex i okt i Vänern, nov-dec i Storvindeln, dec i Storavan och Hornavan och jan-feb i Locknesjön. Tillväxten är olika i skilda sjöar. (Se nedan).

Tillväxt: I cm (ca) hos storsiken i olika sjöar.
Siljan: 1 år 10 cm, 5 år 30 cm, 8 år 36 cm, 10 år 43 cm.
Östra Vattnan: 1 år 8 cm, 5 år 34 cm, 8 år 40 cm.
Orten – Randsjön: 1 år 8 cm, 5 år 27 cm, 8 år 38 cm, 10 år 43 cm, 13 år 48 cm.
Locknesjön: 1 år 10 cm, 5 år 24 cm, 8 år 32 cm, 10 år 35 cm.
Storvindeln: 1 år 6 cm, 5 år 32 cm, 8 år 42 cm, 10 år 46 cm.
Skalka – Parkijaure: 1 år 7 cm, 5 år 28 cm, 8 år 38 cm.
Honorna blir könsmogna vid 3-5 års ålder och 0,3 kg vikt, hanarna i genomsnitt tidigare.

Livslängd: Upp till 25 år.

Användning: Ekonomiskt betydande. Arten fångas med nät, not, ryssjor och krokredskap.

Andra namn: Kring Vänern blegsik, glomsik, glyssik, och lövsik (sistnämnda namn syftar på lektiden, då löven faller, de 3 förstnämnda namnen på storsikens stora ögon.