Ordning gädd- och laxfiskar m fl
Salmoniformes
En heterogen grupp av fiskar bestående av 15 familjer, 90 släkten och 320 arter. I Europa endast 5 familjer, varav, 1 är inplanterad.
Familj laxfiskar
Salmonidae
Kraftigt byggda fiskar med avlång, spolformad kropp. Ett gemensamt drag för alla familjens arter är en liten fettfena (ett hudveck utan fenstrålar) på bakryggen. Alla arter är antingen anadroma eller helt sötvattenlevande.
Familjens systematik är invecklad och har varit föremål för många undersökningar. Lokala varianter utbildas snabbt. Förmodligen finns flera biologiska arter än som f n är kända. Laxfiskarna har exempelvis under sin utveckling genomgått upprepade kromosonfördubblingar. Arterna finns huvudsakligen i tidigare nedisade områden på den norra hemisfären. Landisarnas fram- och tillbakaryckningar har ytterligare komplicerat evolutionsförloppet. Det är kanske omöjligt att för laxfiskarna åstadkomma en fylogenetiskt korrekt systematik.
Familjen omfattar 10 släkten och ca 68 arter, med utbredning i Europa, Asien, Afrika och Nordamerika. Inplanteringar har företagits i Sydamerika och Australien samt dessutom i stora delar av Afrika och Asien utanför det spontana förekomstområdet. I Europa finns 9 släkten och förmodligen ca 15 arter, men 8 är inplanterade.
Salvelinus umbla
Utbredning: Förutom Skandinaviska halvön även Spetsbergen, Island, Storbritannien och Irland. I Norge och på Island finns havsvandrande populationer.
Förekomst i Sverige: Den finns bl a i Ören och Mycklaflon, Småland; Vättern, Sommen, Rödingehultsjön och Skiren (där den som inplanterad fanns 1981), Östergötland; Östra Nedsjön och Unden (inplanterad), Västergötland; Hällungen (inplanterad), Bohuslän; möjligen alltjämt i Lilla Le, Dalsland, där den inplanterats; i Värmland finns arten i Yngen, Stora Ullen, Nyckelvattnet, Stora Hällsjön, Stora Gransjön (inplanterad), Ängsjön, 4 sjöar i Älgå socken, 2 i Glava socken, 1 i Silleruds socken och 4 i trakten av Östervallskog; Norra Hörken samt Västra och Östra Skälsjön (inplanterad), Västmanland. I Dalarna var storrödingen förr betydligt mera spridd. Numera är den främst utbredd i nordvästra Dalarna, t ex Rösjöarna på Fulufjäll, men finns med några bestånd söderut såsom i Logärden öster om Falun och Norra Gussjön vid Ludvika. I Hälsingland förekommer ett ursprungligt bestånd i Helsen men den har f ö blivit inplanterad, bl a i Sortvattnet. I Härjedalen har storrödingen införts till Storsjön. I Ångermanland finns den i 8 sjöar, t ex Permsjön och Skivsjön. I Nässjön har vätterröding inplanterats. I Jämtland förekommer naturligt invandrade bestånd i bl a Hemsjön, Näkten, Storsjön, Ånnsjön, Visjön, Stora Rensjön, Anjan, Övre Oldsjön, Holdern, Jävsjön, Korsvattnet, Locknesjön, Flåsjön, Stora Blåsjön, Jormvattnet och Storsjouten.
I Lappland finns arten bl a i Storavan, flera större sjöar i Tärnaområdet, Storuman, Överuman, Hornavan, Ajaure, Rappen (inplanterad), Labbas (inplanterad), Langas, Suorva, Virihaure, Vastenjaure, Torne träsk och Råstojaure. Förekomster i södra Sverige utgör relikter från den senglaciala tiden och är lokaliserade till djupa sjöar, vilkas djupområden saknar konkurrerande fiskarter. Nyligen har storrödingen försvunnit från Västra Nedsjön i Bohuslän.
Miljö, flyttning och vanor: Klara, kalla och djupa vatten med hög syrgashalt. Storrödingen håller sig särskilt sommartid i sjöarnas djuppartier. Tidvis kan den gå högre upp förföljande andra fiskar. Födan söks mestadels i strandzonen och i det pelagiska skiktet. Arten strövar flitigt omkring men återvänder i regel till sin gamla lekplats, trots att andra lämpliga fortplantningslokaler står till buds.
Föda: Under ungdomsåren mest planktonformer som insektslarver, kräftdjur, snäckor och musslor. Fisk – särskilt siklöja, sik och nors – börjar småningom i högre ålder och vid en längd av 25-30 cm att dominera i storrödingens diet.
Fortplantning och tillväxt: Könsmogen vid 3-5 års ålder. Under sept-okt samlas storrödingarna över grovsteniga stränder och grund på 1-20, vanligtvis 3-5 m djup för att leka. (Beträffande detaljer om leken, sefjällröding). Möjligen är det storrödingen, som i barrskogslandets djupa sjöar leker först i dec. Honor på 2 kg producerar 2,000-5,000 ärtstora ägg. Dessa spolas ned i en av honan grävd lekgrop, där de kläcks efterföljande vår. Ynglen ligger till en början kvar vid bottnen, tills guleblåsans näring är slut. Därefter tar de sig upp i vattnet. Förmodligen blir ungrödingarna i stort sett kvar på födelseplatsen till sitt andra år, då de drar ut på långfärder.
Storrödingens tillväxt varierar lokalt. Som 6-åring väger den i Vättern 1 kg. Den uppnår där 5-6 kg men kan bli större (7,1 kg i Vättern; 7,2 kg i Torne träsk; resp 85,5 cm i Unden; 8,7 kg resp 83 cm i Ören; 10,5 kg i Sommen).
Livslängd: Minst 25 år.
Användning: En betydande fångst äger rum i de sjöar där storrödingen förekommer. I Vättern representerar den ca hälften av hela sjöns fiskevärde. Där fångas mellan 30-60 ton per år.
Andra namn: Storhuvudröding, ljusröding, gråröding, vätterröding samt skifa, skiva och skirör (endast hanar i lekdräkt.