Stensnultra

Ordning abborrartade fiskar
Perciformes
En morfologiskt och även ekologiskt heterogen grupp fiskar. Några oftast gemensamma karaktärer för ordningens arter är taggiga fenstrålar, 2 ryggfenor, saknar fettfena, har simblåsa, stjärtens fenstrålar aldrig flera än 17 men oftast färre.
Denna ordning är den artrikaste bland alla vertebrater. Den omfattar 150 familjer, ca 1.367 släkten och ca 7.791 arter. Av de många familjerna är smörbultarna (Gobiidae) artrikast med minst 1.500 arter, följd av munruvare (Cichlidae) med 680 arter och läppfiskar (Labridae) med 500 arter.
Ca 3/4 av ordningens arter lever utefter tempererade och tropiska havskuster. De övriga är oceaniska eller levande i sötvatten.

 

Familj Läppfiskar
Labridae
En i kroppsformen heterogen och färgrik grupp, men flertalet arter har långsträckt kroppsform och tjocka läppar. 1 ryggfena med både tagg- och mjukstrålar. Analfenan har oftast 3 taggar, övriga strålar är mjuka. Munnen är mer eller mindre utskjutbar till en strut, Under lektiden intensifieras och/eller förändras färgerna hos hanarna. Familjen omfattar ca 57 släkten med ca 500 arter i Atlanten, Indiska och Stilla oceanerna. I europeiska vatten 9 släkten och 21 arter. I Norden 6 släkten och 7 arter.

Stensnultra
Ctenolabrus rupestrisKännetecken: Kroppen är proportionellt mer långsträckt än andra snultrors. Färgen är individuellt varierande i rött, brunt eller gråbrunt. Främre delen av eller hela buken oftast vitgrå. Karakteristisk är en svart fläck i stjärtspolens övre ytterkant och en annan på främre delen av ryggfenan. Längd upp till 20 cm. Vikt 79 g.

Utbredning: Söderut i Europa längs hela Atlantkusten, Medelhavet och södra Svarta havet. Utmed Afrikas västkust till södra Marocko.

Förekomst i Sverige: Stensnultran är allmän längs Västkusten och i Öresund samt går in i Östersjön till Blekinge och Bornholm.

Miljö, flyttning och vanor: Arten håller till i små sällskap i tångbältets grundvatten och föredrar klippiga bottnar, algbetäckta stenväggar och ålgräsängar på 1-50 m djup. I tidvattenzonen kan den vid ebb anträffas i små, meterdjupa klippkar. Om vintern på djupare vatten från ca 40 till ca 160 m. Stensnultran är ej skygg utan kan betraktas på närhåll från stränder, bryggor och förtöjda båtar. Den har iakttagits vilande på sidan.

Föda: Små kräft- och blötdjur samt maskar.

Fortplantning och tillväxt: Stensnultran tycks bli könsmogen vid 2 års ålder. Leken sker i juni-juli, varvid hanen är försedd med flera rader av röda prickar på framkroppens sidor nedanför sidolinjen, medan honan har vertikala mörka streck på buksidorna. Hanarna håller i maj-juli revir av 0,5-2m² storlek under 3 veckors tid. Honorna besöker dessa revir och leken sker parvis. Äggen, som är ca 1 mm i diameter, är pelagiska. De kläcks vid 20^o C efter 4 dygn. Larverna flyter pelagiskt under 2 dygn, varefter de blir bottenlevande. Vid 1 års ålder är stensnultran 7,9 cm, vid 2 år 9,5 cm, vid 3 år 11,3 cm, vid 4 år 12,2 cm, vid 5 år 13,1 cm och vid 6 år 13,5 cm.