Ordning sillfiskar Clupeiformes Primitiva benfiskar. Hos flertalet arter är kroppen sammanpressad från sidorna. Fenorna utan taggiga strålar. 1 oftast liten ryggfena. Sidolinjen osynlig. Hos alla arter utom ansjovisfamiljen har simblåsan en öppen förbindelse med svalget. Flertalet arter är planktonätare. 3 familjer, 67 släkten och ca 330 arter. 2 familjer är representerade i Europa. Familj sillfiskar Clupeidae Saknar sidolinje och skäggtömmar. Utrustade med simblåsa. Flertalet arter är marina, men några går upp i sötvatten för lek och några lever permanent i sötvatten. Familjen finns i alla hav och är representerad av ca 50 släkten med 190 arter, varav flertalet i tropiska vatten. I europeiska sötvatten finns 2 släkten med 10 arter, varav 2 är funna i Sverige.
Kännetecken: Skiljs från andra sillarter på 6-10 runda fläckar på sidorna. De kan vara diffusa och är ibland osynliga. Fjällen på buksidan är kölade och bildar en taggig kant. Genomskinliga membran över ögonen. Harläppad. Alltid mindre än 60 gälräfständer, oftast 35-45, på första gälbågen. Längd och vikt upp till 60 cm resp 1,5 kg. Bastarder mellan denna art och en sydligare art, majfisken (A. alosa), är kända. Utbredning: I övrigt längs Atlantkusten till Marocko, Medelhavet och Svarta havet samt intilliggande floder. På Irland, i Schweiz, Italien och Jugoslavien finns sjöar med isolerade populationer. Förekomst i Sverige: Staksillen förekommer kring Sveriges kuster ända upp i Norrbotten men är ingalunda talrik. Den är vanligare i södra Östersjön än längre norrut och vid Västkusten. Den har anträffats i Lagan, kanske också i Nissan. Om staksillen fortplantar eller fortplantat sig i vårt land är ännu okänt. Utanför Skåne och kring Bornholm brukar man fånga små exemplar på 8-9 cm längd, vilket kan betyda att de härrör från svenska floder. Miljö: Arten uppehåller sig i havet på 40-100-meternivån och vandrar upp i floderna för att leka. Flyttning: Vandrar i maj-juni stimvis in i tidvattenszoner eller en kortare sträcka in i floder och åar för lek. I juli simmar de gamla fiskarna nedströms ut i havet och i nov följer de unga efter. Vanor: Lever stimvis. Föda: Kräftdjur och små fiskar som tobis och unga sillfiskar. Intar ingen föda under lekvandringen. Unga staksillar äter i havet yngel av andra fiskar. Fortplantning och tillväxt: Leken äger rum nattetid i maj-juli i och ovan flodernas tidvattenszoner över sand- och grusbottnar. Härunder simmar fiskarna snabbt hit och dit så att ytvattnet kommer i rörelse. De upp till 200.000 äggen läggs på bottnen, där de sväller till 4,5 mm och förs av strömmen nedåt. De kläcks efter 2-8 dygn. Ynglen lever några månader i floderna tills de i nov drar till havs eller till hemsjöarna. Tillväxten sker ganska snabbt. Vid 1/2 år är staksillen 6 cm, vid 3 år ca 30 cm och vid 6-7 år 48 cm. Könsmognad nås vid 3-4 års ålder och 30-40 cm längd. Livslängd: Möjligen 20-25 år. Status: Utrotningshotad p g a föroreningar. I många områden redan utrotad. Användning: Staksillen är alltför sällsynt för att i Sverige vara av betydelse för fiskerinäringen. Fångsten i övriga Europa obetydlig, men arten tas alltjämt kommersiellt i Nordsjön och i floder.