Ordning gädd- och laxfiskar m fl
Salmoniformes
En heterogen grupp av fiskar bestående av 15 familjer, 90 släkten och 320 arter. I Europa endast 5 familjer, varav, 1 är inplanterad.
Familj laxfiskar
Salmonidae
Kraftigt byggda fiskar med avlång, spolformad kropp. Ett gemensamt drag för alla familjens arter är en liten fettfena (ett hudveck utan fenstrålar) på bakryggen. Alla arter är antingen anadroma eller helt sötvattenlevande.
Familjens systematik är invecklad och har varit föremål för många undersökningar. Lokala varianter utbildas snabbt. Förmodligen finns flera biologiska arter än som f n är kända. Laxfiskarna har exempelvis under sin utveckling genomgått upprepade kromosonfördubblingar. Arterna finns huvudsakligen i tidigare nedisade områden på den norra hemisfären. Landisarnas fram- och tillbakaryckningar har ytterligare komplicerat evolutionsförloppet. Det är kanske omöjligt att för laxfiskarna åstadkomma en fylogenetiskt korrekt systematik.
Familjen omfattar 10 släkten och ca 68 arter, med utbredning i Europa, Asien, Afrika och Nordamerika. Inplanteringar har företagits i Sydamerika och Australien samt dessutom i stora delar av Afrika och Asien utanför det spontana förekomstområdet. I Europa finns 9 släkten och förmodligen ca 15 arter, men 8 är inplanterade.
Coregonus albula
Utbredning: Österut till Volgas källsjöar. Inplanterad i Polen, Tjeckoslovakien och Frankrike samt på flera platser i länder där arten förekommer naturligt.
Förekomst i Sverige: Artens svenska utbredning är otillfredsställande känd p g a att den så ofta förväxlas med småvuxna sikar, eller av att sikar anges som siklöjor, vilka ger ett högre pris. Allmänt ligger utbredningen under högsta marina gränsen, vilket innebär att siklöjor har sämre förmåga att spridas uppströms än vad sikarna har.
Siklöjan är vanlig i Ivosjön i Skåne samt i Viskans, Ätrans, Nissans, Fylleåns och Lagans vattensystem. I Småland finns den litet varstans och i Västergötland bebor den 37 sjöar, i Dalsland ca 35. Den finns i Vänern. I nordligare landskap förekommer den i växlande omfattning men är sällsynt i Södermanlands och Upplands insjöar (utom Mälaren). I landskapet Norrbottens inland förekommer arten i Gunnars-djupträsk, Kusträsk, Hovlössjön, Sandträsket, Svanisträsket och Miekojärvi. I Lappland finns den blott i det lägre skogslandet, t ex Arvträsket och Örträsket i Lycksele sn, Järvträsk i Malåträsk sn samt Pjesker, Gråträsk, Lauker, Auktsjaur, Östra Kikkejaur och Suddesjaur i Arvidsjaurs sn. Längs kusten finns siklöjan från södra Västerbotten upp till östra Norrbotten. I sistnämndas skärgård är den allmän. Den förekommer sällsynt utefter Medelpad och sannolikt också längs Ångermanland.
Miljö, flyttning och vanor: Vistas i klara och kalla sjöar samt bräckvattensområden. Håller sig sommartid i språngskiktet, under hösten nära ytan. Från kusterna och större sjöar vandrar den i aug-sept upp i floderna för att leka. Arten lever stimvis. Årsklassernas storlek varierar starkt, vilket gör att siklöjan är periodisk.
Föda: Huvudsakligen planktoniska kräftdjur samt periodvis insektslarver och -puppor, särskilt fjädermyggor.
Fortplantning och tillväxt: Siklöjan når könsmognad efter 2 till 3 år. Leken infaller vanligtvis i okt-dec och försiggår i både rinnande och stillastående vatten över sand- och grusbottnar på varierande djup från några m ned till (i Vättern) 100 m. Äggen uppgår hos en hona på 20-25 cm till 2,000-3,000 st. De ligger på bottnen och kläcks efterföljande vår. Ynglet för samma pelagiska liv som föräldrarna. De senare torde i stor utsträckning dö efter sin första lek.
Efter 2 till 3 år är siklöjan 15-20 cm, varefter den mer eller mindre avstannar i växten. Tillväxten är f ö mycket varierande i olika sjöar.
Livslängd: 10 år.
Användning: Siklöjan är av ekonomisk betydelse, särskilt vid Väster- och Norrbottenskusten. Rommen bereds till kaviar (s k löjrom). De yrkesmässiga fångsterna växlar mycket under olika år till följd av goda och dåliga årsklasser. Fisken fångas med nät och not. I Östersjön fångades 1983 677 ton.
Andra namn: Blikta, blickta, löja, rabbox, raboxe, stint, stinta, sik, småsik, sikling, silkvimm, vimma, sil, sillack, detta och gruppa. I Finland kallas siklöjan på svenska för mujka, kutul, rapuks och repuks.