Ordning gädd- och laxfiskar m fl
Salmoniformes
En heterogen grupp av fiskar bestående av 15 familjer, 90 släkten och 320 arter. I Europa endast 5 familjer, varav, 1 är inplanterad.
Familj laxfiskar
Salmonidae
Kraftigt byggda fiskar med avlång, spolformad kropp. Ett gemensamt drag för alla familjens arter är en liten fettfena (ett hudveck utan fenstrålar) på bakryggen. Alla arter är antingen anadroma eller helt sötvattenlevande.
Familjens systematik är invecklad och har varit föremål för många undersökningar. Lokala varianter utbildas snabbt. Förmodligen finns flera biologiska arter än som f n är kända. Laxfiskarna har exempelvis under sin utveckling genomgått upprepade kromosonfördubblingar. Arterna finns huvudsakligen i tidigare nedisade områden på den norra hemisfären. Landisarnas fram- och tillbakaryckningar har ytterligare komplicerat evolutionsförloppet. Det är kanske omöjligt att för laxfiskarna åstadkomma en fylogenetiskt korrekt systematik.
Familjen omfattar 10 släkten och ca 68 arter, med utbredning i Europa, Asien, Afrika och Nordamerika. Inplanteringar har företagits i Sydamerika och Australien samt dessutom i stora delar av Afrika och Asien utanför det spontana förekomstområdet. I Europa finns 9 släkten och förmodligen ca 15 arter, men 8 är inplanterade.
Coregonus widegreni
Utbredning: Österut och norrut i Ryssland till Vita havet och Ladoga. I söder Alperna. Där finns rasen Coregonus acronius acronius, medan Coregonus acronius widegreni förekommer i Östersjöområdet, svenska sötvatten och Femunden i Norge.
Förekomst i Sverige: I Östersjön finns valaamsiken utefter hela Östkusten och kring Gotland. Kring sistnämnda ö är valaamsiken den enda sikarten. Den blir norrut allt allmännare längs Östkusten, där även älvsiken finns, och den dominerar där starkt i yrkesfiskets fångster. F ö finns arten i sjöar över en stor del av landet, sydligast i Kristianstadstrakten, Skåne, där den från Östersjön vandrar upp för lek i Skräbeån. Vidare lever valaamsiken t ex i Madkroken i Småland, Vänern, Vättern samt framför allt i norrländska sjöar som t ex Randsjön, Orten och Östra Vattnan i Härjedalen, Flåsjön i Ångermanland, Gimåns vattensystem, Locknesjön, Storsjön och Ockesjön i Jämtland; Vojmsjön, Storuman, Långvattnet, Storvindeln, Storlaisan, Storavan, Naustajaure, Seibnesjaure, Uljajaur, Aisjaur, Laisaure, Gubbijaur, Jutis och Skalka-Parkijaure i Lappland samt Torne älvs vattensystem i Norrbotten och Lappland.
Miljö: Sjöar, floder, bräckvattenskuster och -skärgårdar. Går i fjällen upp i björk- och videregionen. Uppehåller sig ofta i grunda vatten sökande föda på bottnen.
Flyttning: Östersjöns valaamsikar vandrar upp i bäckar och älvar för lek och sedan åter till kusten. I Torne älv flyttar arten upp minst 10 km till Vojakkola, där leken äger rum i slutet av okt.
Föda: De unga sikarna äter plankton såsom hinnkräftor och smärre insektslarver. De äldre övergår till att förtära bottendjur av olika slag som insektslarver, kräftdjur, musslor och snäckor, vid Norrbottenskusten även Siklöjrom.
Fortplantning och tillväxt: Leken sker i okt-jan både längs skärgårdsstränder samt i rinnande vatten. I strömmar kring Hornavan och i Torne älv leker valaamsiken i okt, i Storvindeln (Lappland) i dec och i Locknesjön (Jämtland) i dec-jan. 16-19 cm långa honor har ca 800 ägg. Tillväxten i Locknesjön är 11 cm vid 1 års ålder, 23 cm vid 5 år, 25 cm vid 7 år och 27 cm vid 10 år. Valaamsiken är lekmogen vid 4-6 års ålder.
Livslängd: Ej känd, sannolikt ca 10-12 år.
Användning: Ekonomiskt betydelsefullt fiske längs kusten samt i sjöar och älvar.
Andra namn: Sandsik, Kust- eller havssik (Norrbotten) kulsik, (Vättern), gertbäckslöja (syftar på en lekplats i Storvindeln), siksellack, varras-sellack (Storavan), glansfisk, tjerifisk och getjokk.