Plogjärnsrocka

Ordning rockor
Rajiformes
Rockorna är breda, platta fiskar, vilkas förstorade bröstfenor i hela sin längd är sammanvuxna med huvudet och kroppen, så att de tillsammans bildar en skiva. Mun, näsöppningar och gälspringor sitter på undersidan, ögon och utandningshål på ovansidan. Stjärten är ofta långsmal och skarpt avsatt från kroppen, ungefär som en svans. Rygg- och stjärtfenor rudimentära eller saknas. Ingen analfena. Käkarna är utskjutbara. Tänderna ofta sammanvuxna plattor. Bottenlevande rockor tar in vatten för andning genom utandningshålen, pelagiskt levande rockor genom munnen. Flertalet arter föder levande ungar. Rockorna simmar i fritt vatten antingen med kraftiga, vinglika slag av de stora kroppsflikarna eller genom att de senares ytterkanter utför serier av snabbt undulerande rörelser. Den senare metoden används nästan alltid när rockor simmar strax ovanför bottnen.
1 ordning 9 familjer, varav 7 i Europa och 4 i Norden.

Familj rockor
Rajidae
Hithörande arter har en långsmal, svanslik stjärt, på vilken ryggfenorna är placerade. de senare är 2 eller 1 eller saknas helt. Stjärtfenan föga utvecklad eller saknas helt. En del stjärtmuskler har utvecklats till svaga elektriska organ. Dessa används för ellokalisering av byte och kanske även för identifiering av artfränder. Flertalet arter är försedda med hudtaggar (hudtänder), ofta i en rad längs ryggen. 5 gälspringor. Näsborrarna och luktsinnet välutvecklade. Majoriteten av familjens medlemmar är bottenlevande. En del arter jagar också i fritt vatten. Dessa arter igenkänns på att ha mörkaktig undersida, medan bottenarternas är ljus. Ehuru befruktning sker i honans kropp är hithörande rockor äggläggande. Äggen inneslutna i avlånga, fyrkantiga läderartade kapslar med långa sprötlika utskott i varje hörn. 14 släkten med minst ca 190 arter är utbredda i alla oceaner, I Europa 2 släkten och 23 arter. I Norden 2 resp 17.
Det måste framhållas att artidentifiering av Rajidae-rockor ofta är en svår uppgift, genom att många karaktärer i form, färg och mönster hos resp art växlar med ålder och kön samt dessutom individuellt beroende av bottnens utseende. Därtill är morfologiskt aberranta individ inte ovanliga hos dessa rockor. Nedan ges i regel kännetecken endast för vuxna rockor.

Plogjärnsrocka
Dipturus oxyrinchusKännetecken: Nosen är utdragen i en successivt avsmalnande spets. Den smala, taggiga stjärten kortare än kroppen. Dessa taggar tenderar att försvinna med tilltagande ålder. Ryggen är gråbrun eller brun med ljusa fläckar och svarta prickar. Buken är gråvit till gråbrun med svarta prickar och streck. Honans längd kan bli 1,5 m, bredden 1 m. Hanen når upp till 1,2 m. Vikt i Sverige upp till 6,5 kg.

Utbredning: Söderut i Europa längs hela Atlantkusten och västra Medelhavet. Utmed Afrikas västkust ned till södra Marocko. Årsviss i Norge, tillfällig i Danmark och Sverige.

Förekomst i Sverige: Från Atlanten kommer denna rocka tillfälligtvis in i Skagerack. I svenska farvatten har den blott tagits vid enstaka tillfällen utanför Bohuslän under juni-mars. Fynd under senare år antyder en ökning i bohuslänska vatten.

Miljö och vanor: Plogjärnsrockan uppehåller sig längs kusterna, där den mestadels finns på mjukbottnar på djup ned till 914 m. Vanligast är den mellan 128-274 m; unga exemplar har fångats på 48 m. Levnadssättet liknar slätrockans.

Föda: Små hajar, sjökockar, kungsfiskar, knotarter och andra fiskar samt räkor, krabbor och andra kräftdjur.

Fortplantning och tillväxt: Arten är könsmogen vid ca 1,2 m längd. Honor med mogna ägg har i Nordsjön tagits i sept. och i Medelhavet i feb-april. Äggkapslarna är mörkbruna och mäter 6×12 cm, de små hornen med gulaktiga fibrer undantagna. Detaljer föga kända.

Användning: Fångas och säljs som matfisk tillsammans med andra rockarter.

Annat namn: Vågnäbb.