Ordning laxartade fiskar
Osmeriformes
En heterogen grupp av fiskar bestående av 15 familjer, 90 släkten och 320 arter. I Europa endast 5 familjer, varav 1 är inplanterad.
Familj norsfiskar
Osmeridae
Små , slanka fiskar med fettfena och stor mun. Familjen är med 6 släkten och 10, möjligen 11, arter utbredd i kustnära hav i huvudsakligen nordliga delar av den norra hemisfären, men finns också som relikt i några sjöar under den forna marina gränsen. Leken äger rum i sötvatten och havet. I Europa 2 släkten med 2 arter.
Osmerus eperlanus
Utbredning: Österut längs Ishavskusten till Petjora. Söderut till Spaniens nordkust. Instängda sjöpopulationer finns i Norge, Sverige, Danmark, och Polen samt till 1920 också i England.
Förekomst i Sverige: Norsen är en ishavsrelikt och förekommer med få undantag endast i sjöar nedanför högsta marina gränsen. Den saknas i stora delar av södra Sverige, på Sydsvenska höglandet och i Norrlands inland. Den finns dock i Ivösjön och Oppmannasjön i Skåne och i Sundsjön och Stensjön i Halland samt Lyngern i Halland och Västergötland. I Vombsjön i Skåne fanns norsen till 1960-talet. Den saknas på Öland och Gotland. I Mellansverige finns den litet varstans och givetvis i Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren. I det norrländska kustlandets insjöar är den sällsynt, men längs Bottniska vikens stränder är den ej ovanlig liksom ej heller längre söderut i Östersjöns skärgårdar. Den finns också utanför Göta älv, där den går upp för lek, och har anträffats i Gullmarsfjorden. Inplanterad i Storsjön, Jämtland.
Miljö flyttning och vanor: Norsen lever pelagiskt i sjöarnas djuppartier utan att söka upp bottnarna. Under sensommar och höst uppehåller den sig i högra vattenlager och kan även besöka grunda vatten. Norsen lever merendels i stim. Vid vårens islossning vandrar den i väldiga stim till sjöarnas grunda vatten för lek. Från kusthaven flyttar de där levande norsarna av samma orsak till älvmynningarna. Östersjöns norsar från Södermanland och norrut vandrar upp i floderna för att leka.
Föda: Mindre norsar livnär sig av plankton och bottendjur som insektslarver och kräftdjur, större norsar av småfisk och Mysis.
Fortplantning och tillväxt: Vid 1-2 års ålder och 8-10 cm längd blir sjönorsarna könsmogna; kustnorsarna först vid 3-4 år resp 15-18 cm. Arten leker under några dygn på våren under och efter islossningen över sjöarnas långgrunda sten- och grusstränder samt växtbevuxna sandbottnar eller i mynningen av rinnande vatten. Många norsar dör efter leken. Rommängden per medelstor hona uppgår till 40.000-50.000 ägg. De läggs på bottnen under några dm djupt vatten. Äggen omges av en klibbig hinna, som spricker och blir avlång fasthållande ägget vid bottnen. Snart lossnar äggen och driver med strömmen med hinnan som släptåg. Kläckningen sker efter 3-5 veckor. I sjöarna drar ungarna omedelbart ut på strövtåg. Tillväxten är långsam och snabbast hos honorna. Efter 2-3 år brukar norsen i sötvatten ha uppåt en längd av 8-15 cm, varefter tillväxten upphör. Hos vissa bestånd fortsätter dock tillväxten så att fisken efter 7-8 år är 20-30 cm. Olikstora bestånd kan finnas i samma sjö, varför det tydligen icke är frågan om blott skilda tillväxttyper. De havslevande norsarna växer snabbare och blir större, 15-40 cm, än sötvattensnorsarna.
Livslängd: Minst 10 år.
Användning: I Europa i många länder en mycket populär mat- och restaurangfisk och därför kommersiellt viktig. Ställvis, t ex i Vänern, Klarälven och Norrström i Stockholm, fångas norsen i stor mängd med nät, notoch håv, men f ö har den ej ekonomisk betydelse i Sverige.
Andra Namn: I Värmland kallas norsen slom (storslom och småslom); i övriga Vänerlandskap (och delvis i Värmland) betecknar slom storvuxen nors och blånäl småvuxen nors.