Ordning rockor
Torpediniformes
Rockorna är breda, platta fiskar, vilkas förstorade bröstfenor i hela sin längd är sammanvuxna med huvudet och kroppen, så att de tillsammans bildar en skiva. Mun, näsöppningar och gälspringor sitter på undersidan, ögon och utandningshål på ovansidan. Stjärten är ofta långsmal och skarpt avsatt från kroppen, ungefär som en svans. Rygg- och stjärtfenor rudimentära eller saknas. Ingen analfena. Käkarna är utskjutbara. Tänderna ofta sammanvuxna plattor. Bottenlevande rockor tar in vatten för andning genom utandningshålen, pelagiskt levande rockor genom munnen. Flertalet arter föder levande ungar. Rockorna simmar i fritt vatten antingen med kraftiga, vinglika slag av de stora kroppsflikarna eller genom att de senares ytterkanter utför serier av snabbt undulerande rörelser. Den senare metoden används nästan alltid när rockor simmar strax ovanför bottnen.
1 ordning 9 familjer, 54 släkten och ca 424 arter. I Europa 7 familjer och i Norden 4.
Familj darrrockor
Torpedinidae
Nästan cirkelrund kroppsskiva med kort stjärt och relativt stor stjärtfena. 2, 1 eller ingen ryggfena. Huden är slät utan taggar. Stora, elektriska, lunglika organ, belägna på varje sida av huvudet, fungerar som batterier och kan vid beröring av fisken avge serier av elstötar. De europeiska arterna kan avge elurladdningar på upp till 220 volt, men stötarna är vanligtvis svagare. Efter en serie urladdningar försvagas batterierna, varefter det tar någon tid innan de laddas upp till potentiell effekt. De begagnas både för försvar och vid bytesjakt. Några arter är blinda. Blodet är giftigt. Alla arter föder levande ungar. Familjen är med 10 släkten och ca 38 arter utbredd i varma delar av Atlanten, Indiska och Stilla oceanerna. I Europa 1 släkte och 3 arter, i Norden 2 arter.
Torpedo marmorata
Utbredning: Söderut i Europa längs hela Atlantkusten och Medelhavet. Utmed Afrikas västkust ned till Sydvästafrika. Indiska oceanen. I nordiska farvatten har arten fångats ett par gånger, nämligen utanför Fredrikshavn på Jyllands östkust den 10/10-1921 och nordväst Hirshals den 8/12-1926.
Miljö: Sand- och dybottnar nära kuster på djup mellan 10-100 m.
Flyttning: Denna rocka är en sydfisk, som besöker södra Nordsjön och Engelska kanalen huvudsakligen under sommaren och hösten.
Vanor: Marmorerade darrockan är en föga aktiv fisk, som merendels ligger nedgrävd i sanden. Smärre organismer fångas förmodligen direkt med munnen, medan större djur först görs försvarslösa eller dödas genom elektriska urladdningar, som darrockan kan frambringa. De elektriska organen är placerade mellan huvudet och bröstfenorna. Urladdningarna kan ske såväl reflexmässigt som viljemässigt. De består av en hel serie stötar, ca 150 per sekund, vilka är så kraftiga, att de kan slå en människa till marken, om hon trampar på fisken.
Föda: Arten livnär sig främst av fiskar, musslor, kräftdjur och andra bottenvarelser. Man har emellertid funnit pelagiskt levande fiskar som vitling och tretömmad skärlånga i marmorerade darrockans mage.
Fortplantning: Reproduktion har inte konstaterats i artens nordliga förekomstområde. I Medelhavet föds ungarna i sept-okt. Deras antal beror av moderns storlek. En hona på 32 cm har 5-8 ungar, medan en annan på 50 cm kan ha upp till 32. Detaljer föga kända.
Användning: Har föga betydelse som matfisk, men i Medelhavet fiskas arten trots att köttet åtminstone tidvis och/eller lokalt är giftigt.