Klumpfisk

Ordning blåsfiskartade fiskar
Tetraodontiformes
En heterogen ordning av fiskarter vilkas fjäll ofta har förändrats till taggar, rustningsliknande sköldar eller plattor. En del arter har sidolinje och simblåsa, andra kan sakna dem. Hos flera familjer har olika mekanismer utvecklats för att blåsa upp kroppen till väldiga proportioner. Samtliga arter har förmåga att alstra ljud genom att skära käk- eller gomtänder mot varandra eller genom att vibrera simblåsan. 8 familjer med ca 92 släkten och 329 arter.

Familj klumpfiskar
Molidae
Fiskar med nästan rund och från sidorna hoptryckt kroppsform med långt bakåt placerade, stora, vertikalställda rygg- och analfenor. Saknar buk- och stjärtfenor. Den senare ersätts av en serie styva och rundade flikar. Saknar simblåsa. 2 förenade, näbbliknande tänder i vardera käken. 2 eller 3 släkten med varsin art är utbredda i tropiska och subtropiska hav. I Norden 1 art.

Klumpfisk
Mola molaKännetecken: Den höga och korta kroppen gör denna art omisskännlig. Huden är naken. Arten kan snabbt skifta från mörk till ljus färg. Längd och vikt upp till resp. 2,25 m, 2,35 m och 450 kg (svenskt exemplar). Maximum är 4 m längd och ca 2,240 kg vikt (Australien).

Utbredning: Varma delar av alla hav. Årsviss i Norge. Anträffad i Danmark och Sverige.

Förekomst i Sverige: Klumpfisken har sedan länge uppträtt i svenska farvatten som en oregelbunden gäst från sydliga hav. Numera är den på gränsen till att vara en i Sverige årsviss fisk. Den förs av havsströmmar till våra kuster. Ett 50-tal fynd av huvudsakligen unga klumpfiskar har alltsedan 1940-talet gjorts utmed västkusten, mestadels i Bohuslän men även i Västergötland och Halland samt ända in i Öresund och sydvästra Östersjön. Anmärkningsvärda fynd under senare år utgör 1 ex i Göta älvs mynning 19/11-1972 och de skånska vid Råå i nov. 1963 och utanför Klagshamn 28/10-1977.

Miljö, vanor och läten: Havets fria vatten. Vid lugnt väder vistas klumpfisken mycket i ytvattnet. Kortare sträckor simmar den snabbt med den i viss mån hajliknande ryggfenan ovanför vattenytan, varvid nämnda fena ständigt rörs i en långsam, vaggande rörelse, som lätt skiljer den från en hajs. Klumpfisken ligger ofta på sidan i ytvattnet, varvid såväl rygg- som bukfenorna blir synliga ovan ytan under lättjefulla viftningar. Vilandepelagiskt står klumpfisken i vertikal ställning med huvudet uppåt. Fisken förs lätt iväg av havsströmmar. Ungfiskar har iakttagits i tät kelpvegetation, där ett par snabbt och smidigt med vickande rörelser av fenorna tog till flykten då de överraskades av en människa. Arten uppehåller sig f ö på djup av 15-42 m men har tagit byten, som brukar leva på minst 350 m djup. Förmodligen kan den gå djupt ned. Den avger grymtande ljud, då den halas upp ur vattnet.

Föda: I magsäcken har anträffats vattenväxter, ållarver, småfiskar, bläckfiskar, maneter, kräftdjur och andra planktondjur.

Fortplantning: Klumpfiskens reproduktionsbiologi är dåligt känd. En hona på 1,5 m – alltså ett relativt litet exemplar – innehöll ca 300 miljoner ägg – det största antal man känner från någon fisk. Vid Florida har man funnit en larv på 5 mm. Ynglen genomgår en serie omvandlingar, varvid de under ett stadium har taggar lika långa som kroppen. En lekplats tycks ligga i Sargassohavet.