Ordning laxartade fiskar
Salmoniformes
En heterogen grupp av fiskar bestående av 15 familjer, 90 släkten och 320 arter. I Europa endast 5 familjer, varav 1 är inplanterad.
Familj laxfiskar
Salmonidae
Kraftigt byggda fiskar med avlång, spolformad kropp. Ett gemensamt drag för alla familjens arter är en liten fettfena (ett hudveck utan fenstrålar) på bakryggen. Alla arter är antingen anadroma eller helt sötvattenlevande.
Familjens systematik är invecklad och har varit föremål för många undersökningar. Lokala varianter utbildas snabbt. Förmodligen finns flera biologiska arter än som f n är kända. Laxfiskarna har exempelvis under sin utveckling genomgått upprepade kromosonfördubblingar. Arterna finns huvudsakligen i tidigare nedisade områden på den norra hemisfären. Landisarnas fram- och tillbakaryckningar har ytterligare komplicerat evolutionsförloppet. Det är kanske omöjligt att för laxfiskarna åstadkomma en fylogenetiskt korrekt systematik.
Familjen omfattar 10 släkten och ca 68 arter, med utbredning i Europa, Asien, Afrika och Nordamerika. Inplanteringar har företagits i Sydamerika och Australien samt dessutom i stora delar av Afrika och Asien utanför det spontana förekomstområdet. I Europa finns 9 släkten och förmodligen ca 15 arter, men 8 är inplanterade.
Salmo trutta lacustris
Utbredning: Österut till västra Sibirien. Söderut t o m Alperna. Inplanterad i Afrika, Nya Zeeland, Nord- och Sydamerika samt utanför de naturliga utbredningsområdena i Europa och Asien.
Förekomst i Sverige: Sjöar med kallt och klart vatten över större delen av Sverige. Arten är vanligare i norra delarna av landet än i Svea- och Götalands slättbygder, där den saknas över stora områden. I Blekinge finns den blott i Raslången och Halen samt sällsynt i Alljungen. I Skåne förekommer den i Immeln. På Gotland är den anträffad i flera träsk och åar. Insjööringen finns alltjämt, ehuru sparsamt, i Mälaren. I fjällregionen tränger den upp i björk- och videzonerna. Den går upp i bäckar och åar för att leka. 1980-1981 inplanterades i Hornavan unga öringar av den finska stammen i Saimen (se ”nedan under ”Fortplantning och tillväxt”).
Miljö: Rena, syrerika vatten. Se även under ”Förekomst i Sverige” resp ”Flyttning”. Ockuperar ofta höljor nära botten eller hålor i strandbrinken.
Flyttning: Insjööringens ungdomstid tillbringas i rinnande vattendrag, ofta i sjöarnas till- och avlopp, under 1-6 år (vanligen (2-3). Därefter vandrar denna öring antingen med- eller motströms ut i sjöarna, där den för ett kringflackande liv under 1-4 år. Exempel på en insjööring som förflyttat sig ca 60 km från märkningsplatsen finns (Storsjön, Jämtland). Då den är mogen för lek, uppsöker den på nytt sin födelsebäck, varvid den under juni-sept antingen simmar uppåt eller nedåt strömmen. Efter fortplantningen, i aug-nov, återvänder den till sjöarna, där lek stundom också kan äga rum.
Vanor: Lever enstaka och försvarar ettrigt revir även som yngel. På sommaren håller sig insjööringen till djupare vatten men om höst och vår stiger den till grundare områden. Den vilar främst under dagen i hölja eller hålighet, varifrån den oftast uppströms beger sig till matplatsen, ett strategiskt utvalt ställe intill en sten eller annat föremål som bryter strömmen och ger lä. Därifrån snappar den till sig med strömmen kommande djur. Den tar också byten från bottnen, ytan och i luften.
Föda: Under insjööringens första bäcktillvaro lever den av insekter och andra ryggradslösa djur, särskilt märlor, och efter nedvandringen till sjöar av fisk, mest sik, siklöja, nors och elritsa.
Fortplantning och tillväxt: Insjööringen blir könsmogen vid olika åldrar och hanarna (vid 3-5 år) före honorna (4-7 år). I fjällen kan det dröja 10 år innan arten blir lekmogen. I aug-nov äger fortplantningen rum i relativt svag ström över grusiga bottnar på 0,5-1 m djup. Antalet ägg hos en hona på 1 kg är 1.000-2.000. Rommen kläcks på våren. Småvuxna öringstammar leker varje år, medan storvuxna bestånd tar pauser på ett eller två år. Majoriteten av t ex Vätterns insjööring fortplantar sig vartannat år. Ibland leker rasen utmed fjällsjöarnas stenstränder.
Tillväxten hos insjööringen är ytterst varierande i olika sjöar i huvudsak beroende på näringstillgången. Vid nedvandringen till Vättern är därvarande ungöringar 20-25 cm. Det är under sjöstadiet som tillväxten är mycket olikartad. I en del insjöar behöver insjööringen 7 till 8 år för att nå 25-30 cm längd och 0,5-1 kg vikt. I andra fall kan kombinationerna vara 8 till 10 år 45-50 cm resp 1-1,5 kg eller 8 till 10 år 70-80 cm resp 5-6 kg. En 16-årig insjööring från Tättjaure i Lappland vägde 13,5 kg; en 17-åring från Jämtland var 90 cm lång och vägde 9,9 kg; ett annat exemplar från Storsjön i samma landskap 13 kg, exemplar från Stora Jormsjön och Kallströmmen vägde 10,5 kg, ett från Kallsjön (sistnämnda tre sjöar ligger alla i Jämtland) 11,1 kg, ett från Storuman i Lappland 12,2 kg (95 cm lång) och ett från Flåsjön i Jämtland 12,3 kg. 2 exemplar från samma landskap mätte 103 cm och vägde 8,8 resp 6,5 kg. I Hornavan under våren 1981 inplanterade ungöringar på 60 g från Saimen i Finland hade i aug 1984 vuxit till 13 kg.
Livslängd: 21 år.
Status: Utrotningshotad. Utbredningsområdet krymper ständigt p g a miljöförstöringar och försurningar och andra föroreningar samt sjöregleringar.
Användning: Uppskattad sportfisk. Fiskas i stor utsträckning också för husbehov samt spelar i vissa sjöar stor roll för yrkesfisket.
Andra namn: De storvuxna insjööringarna i Vänern, Vättern, Bolmen (numera utrotad), Siljan, Storsjön (Jämtland) och Kallsjön samt andra större sjöar kallas, silverlax, insjölax, vätterlax, vänerlax, och siljanslax. I Vänern får insjööringen även heta gullspångsöring, grålax, vårlax, och tvärstjärt. Insjölaxöring är ytterligare en benämning. Börting kallas uppvandrande individ liksom för havsöringen. I Finland kallas insjööringen för bäckforell och tajmen. Saimalax är från nämnda sjö i Sverige inplanterade öringar.