Indianlax

Ordning laxartade fiskar
Salmoniformes
En heterogen grupp av fiskar bestående av 15 familjer, 90 släkten och 320 arter. I Europa endast 5 familjer, varav 1 är inplanterad.

Familj laxfiskar
Salmonidae
Kraftigt byggda fiskar med avlång, spolformad kropp. Ett gemensamt drag för alla familjens arter är en liten fettfena (ett hudveck utan fenstrålar) på bakryggen. Alla arter är antingen anadroma eller helt sötvattenlevande.
Familjens systematik är invecklad och har varit föremål för många undersökningar. Lokala varianter utbildas snabbt. Förmodligen finns flera biologiska arter än som f n är kända. Laxfiskarna har exempelvis under sin utveckling genomgått upprepade kromosonfördubblingar. Arterna finns huvudsakligen i tidigare nedisade områden på den norra hemisfären. Landisarnas fram- och tillbakaryckningar har ytterligare komplicerat evolutionsförloppet. Det är kanske omöjligt att för laxfiskarna åstadkomma en fylogenetiskt korrekt systematik.
Familjen omfattar 10 släkten och ca 68 arter, med utbredning i Europa, Asien, Afrika och Nordamerika. Inplanteringar har företagits i Sydamerika och Australien samt dessutom i stora delar av Afrika och Asien utanför det spontana förekomstområdet. I Europa finns 9 släkten och förmodligen ca 15 arter, men 8 är inplanterade.

Indianlax
Oncorhynchus nerkaKännetecken: Denna art skiljer sig i havsdräkt (=blankstadium) från laxen och havsöringen genom att den i regel saknar fläckar. Färgen är blankt silvergrå med mörkare rygg, som kan övergå i stålblått. Den liknar i viss mån en sik, men fjällen är mycket mindre och huvudet kraftigare. I lekdräkt blir hos båda könen kroppen röd och huvudet samt stjärtfenan gröna, vartill hanen får en nästan puckelliknande rygg och båda käkarna, särskilt överkäken, förändras på ett krokliknande sätt. Ungen är tills den utvandrar i havet ganska laxliknande, försedd med prickar ovan sidolinjen och stirrfläckar. I sitt hemland förekommer denna art i två miljöformer, en havslevande (Oncorhynchus nerka nerka) och en sötvattensform ( Oncorhynchus nerka kennerlyi). Den förra formen blir upp till 66 cm lång och 6,75 kg tung (sällsynt upp till 15 kg); den senare 43 cm (Sverige) resp mer än 1 kg (Sverige).

Utbredning: Norra Stilla havet från Aleuterna i norr till Japan och Californien i söder. I floder i Sibirien, Japan, Alaska, västra Canada och västra USA. Inplanterad i Sverige.

Förekomst i Sverige: Sötvattensformen i Canada, kallad kokanee, har inplanterats i Sverige genom att rom 1959 infördes från Canada och USA. Efter kläckning och artificiell uppfödning i Sverige utsattes dessa fiskar 1960 och 1963 i en tjärn vid Krångede, Jämtland; 1961 i Holmevattnet, Dalsland, i Burusjön, Dalarna, Idsjön i Ljungans system, Korsselbrännamagasinet och Stora Jougdan i Ångermanälvens system; 1964 i Ringsjön, Skåne, 1965 i Tåsjön, Ångermanland och 1966 i Vättern. Härutöver har utsättningar ägt rum på Hökensås, Västergötland, och i avloppslösa tjärnar, bl a vid Kälarne, Jämtland. Från Burusjön har indianlaxen spritt sig till Österdalälven, Hällsjön, Idresjön och Särnasjön i Dalarna; från Korsselbrännamagasinet till Tåsjön och från Stora Jougdan i en mängd sjöar ned till Ströms vattudal. Naturlig fortplantning har konstaterats på Hökensås, i Burusjön samt i och nedströms Stora Jougdan.

Miljö: Förekommer i sjöar och floder samt i havet, i Sverige dock hittills endast i sötvatten. Arten visar förkärlek för kalla och klara vatten men tolererar temperaturer mellan 4° och 20°C.

Flyttning: Vid 3-8 års ålder, vanligtvis vid 4 eller 5, vandrar indianlaxen upp i floderna för lek. Härvid visar fiskarna mirakulös orienteringsförmåga och uppsöker smärre biflöden till huvudälven, varifrån de en gång kommit. Under uppvandringen, som kan ta flera månader, intas ingen föda.

Vanor: Unga indianlaxar brukar uppehålla sig stimvis i sjöar under 1-3 år, varefter de utvandrar till havs.

Föda: Vid alla åldrar livnär sig indianlaxen på små kräftdjur, insekter och annat plankton. Först under det sista året i havet förtär den småfisk.

Fortplantning och tillväxt: I Sverige blir indianlaxen lekmogen i okt. I Nordamerika leker arten vanligtvis i okt-nov, i Sibirien kan leken äga rum redan i aug och i Japan sker den från slutet av sept till slutet av nov. Lekplatserna är belägna i strömmande vatten men kan också ligga i sjöar. Honan väljer lekbädd på steniga eller grusiga bottnar i tämligen grunt vatten, där hon gräver en fördjupning genom att liggande på sidan göra kraftfulla rörelser med stjärten. Detta tar ganska lång tid och härunder är hanen revirförsvarande och aggressiv. Då honan vilar, kan hanen utföra ett slags parningsspel, varvid han ger henne lätta knuffar. Då den orangefärgade rommen läggs portionsvis med 100-800 korn i lekbädden står hanen tätt intill honans sida och sprutar ut sin mjölke. Genom honans fortsatta grävrörelser för nya lekgropar och genom strömmen bäddas rommen ned i gruset. Äggen uppgår till 3,000-5,000 beroende av honans storlek. Kort efter leken dör båda könen. Rommen kläcks efter ca 70 dygn (i Japan), men i Sibirien sker kläckningen först i maj. Därefter ligger ynglen kvar nere i grusbädden livnärande sig på gulesäcken. På våren arbetar de sig upp till bottenytan och spolas sedan ner i sjöarna. I Sverige har lek konstaterats i flera sjöar, där inplantering ägt rum, men några yngel har inte anträffats. I vårt land väger indianlaxen vid 3 års ålder 2-3 hg och vid 5 års ålder kan den nå 41-43 cm längd. Havsformerna väger vid 4 års ålder 2-3 kg.

Livslängd: 8 år.

Användning: En av de ekonomiskt viktigaste fiskarna i Nordamerika.

Andra namn: Rödlax och blårygg är andra svenska namn. Det kanadensiska namnet för saltvattensformen, sockeye, används ibland även hos oss. Ett andra amerikanskt namn är red salmon.