Havsmus

Ordning havsmusfiskar
Chimaeriformes
Denna ordning tillhör helhuvudfiskar. De är intermediära mellan tvärmunnar och benfiskar. Numera är ordningen den enda överlevande inom underklassen. 2 ryggfenor, varav den främre är hög och uppresbar liksom en brevidsittande giftig tagg, medan den bakre är låg. De 4 gälspringorna täcks av gällock, så att de bildar en öppning på var sida om huvudet. Inga utandningshål. Broskskelett men inga revben. Plattor i stället för tänder. Naken hud. Hanar har ett för parningen avsett fasthållningsorgan på huvudet. Separata anal- och könsöppningar. 3 familjer med 6 släkten och ca 30 arter är utbredda i Atlanten och Stilla havet jämte haven söder om Sydamerika, Afrika och Australien. I Europa 2 familjer, 4 släkten och 5 arter.

Familj havsmusfiskar
Chimaeridae
Långsträckta fiskar med stort huvud, stora bröstfenor och en stjärtsvans, som är längre än kroppen. En giftig tagg framför den främre ryggfenan. Den bakre ryggfenan långsträckt. Likaså stjärtfenan. Hanarna har accessoriska parningsorgan fästade vid bukfenorna. Äggläggande men med inre befruktning. Familjen är uppdelad på 2 släkten med ca 20 arter med samma utbredning som angavs för ordningen. I Europa 2 släkten och 3 arter. I Norden 1 art.

Havsmus
Chimaera monstrosaKännetecken: En hajliknande broskfisk med egendomligt utseende, som lätt skiljer den från alla andra fiskar. Längden kan uppgå till ca 150 cm, men härav upptas 2/3 av den fenförsedda stjärten, som successivt smalnar av till en tunn tråd och lätt kan brytas av. Bröstfenorna är nära nog vinglika. Framför den främre ryggfenan sitter en stor, uppresbar och med hullingar försedd tagg, som är giftig. Det har hänt att fiskare i södra Europa stuckit sig på gifttaggen och avlidit som följd av förgiftningen. Ryggen är brunaktig, sidorna marmorerade i brunt och grått, undersidan vit. Till skillnad från hajfiskarna har havsmusen en tydlig sidolinje. Vikt upp till 2,5 kg. Honan blir större än hanen.

Utbredning: Söderut i Europa längs hela Atlantkusten, Azorerna och västra Medelhavet. Utmed Afrikas västkust till mellersta Marocko och Madeira. Mång ströfynd längs västra och södra Afrika ända ned till Kapprovinsen.

Förekomst i Sverige: Havsmusen är allmän i Skageracks djuppartier och ej ovanlig i det djupa Kattegatt, men den tycks vara på tillbakagång i dessa hav. Tillfälligtvis har den anträffats i Öresund så långt söderut som mellan Landskrona och Ven.

Miljö: Havsmusen hör till 200 m-djupen och därunder ned till 1.000 m men träffas också, särskilt under vintern, på 30-40 m-nivån. Den håller till längs mjukbottnarna.

Vanor: Ehuru främst bottenlevande kan havsmusen emellanåt simma i fritt vatten, varvid hanar och honor ofta bildar separata stim. Hundratals brukar fångas samtidigt vid trålning.

Föda: Huvudsakligen bottendjur såsom kräftdjur, musslor och sjöborrar, i sällsyntare fall fisk. Härav kan antas, att ryggtaggen endast används till självförsvar.

Fortplantning och tillväxt: Hos havsmusen sker en inre befruktning som hos hajar och rockor. Under äggläggningstiden, som sannolikt varierar individuellt, kommer arten närmare in till kusterna. Man har i samma farvatten funnit ägg såväl sent på vintern som under våren och framöver sommaren. Äggen läggs parvis, sommartid ofta på mindre djup än 100 m. De omges av en brungul, bikonvex och luddig hornkapsel, ca 17,5 cm lång och 3 cm bred. Ena änden är spetsig och försedd med en liten tråd. Under äggläggningen hänger ägget i denna utanför könsöppningen, tills det stryks av mot något underlag. Honan har på ett tidigt stadium omkring 100 ägg i varje äggstock, men sannolikt kommer ej alla till utveckling. Nykläckta ungar har samma utseende som föräldrarna och mäter 11 cm.

Användning: Trots havsmusen ofta fångas, används inte köttet, men av den stora levern (vägande nära nog 1/3 av kroppsvikten) bereds en kvalitetsolja, som används som smörjmedel.

Andra namn: Havmus, hamus och hårmus.