Ordning abborrartade fiskar
Perciformes
En morfologiskt och även ekologiskt heterogen grupp fiskar. Några oftast gemensamma karaktärer för ordningens arter är taggiga fenstrålar, 2 ryggfenor, saknar fettfena, har simblåsa, stjärtens fenstrålar aldrig flera än 17 men oftast färre.
Denna ordning är den artrikaste bland alla vertebrater. Den omfattar 150 familjer, ca 1.367 släkten och ca 7.791 arter. Av de många familjerna är smörbultarna (Gobiidae) artrikast med minst 1.500 arter, följd av munruvare (Cichlidae) med 680 arter och läppfiskar (Labridae) med 500 arter.
Ca 3/4 av ordningens arter lever utefter tempererade och tropiska havskuster. De övriga är oceaniska eller levande i sötvatten.
Familj havsbraxnar
Bramidae
Fiskar med hög, från sidorna sammantryckt kroppsform. 1 ryggfena som i likhet med analfenan sträcker sig långt utmed bakkroppen. Stjärtfenan oftast djupt urringad. Sidolinje saknas eller är rudimentär. Ynglen genomgår en serie utvecklingsstadier, varunder de ej har minsta likhet med föräldrarna. 2 släkten med ca 5 arter är utbredda i Atlanten, Indiska och Stilla oceanerna. Längs Europa 4 släkten och 4 arter. I Norden är 1 art regelbunden.
HavsbraxBrama brama
Kännetecken: Oval, hög och från sidorna sammantryckt kroppsform med rund huvudprofil. Rygg- och analfenornas främre partier är spetsigt och triangulärt höga. Långspetsiga bröstfenor. Ryggen är gråbrun eller grön i olika nyanser, sidorna och buken silverfärgade. Längd och vikt upp till 80 cm resp. 6 kg. Höjden kan bli 66 cm.
Utbredning: Söderut i Europa längs hela Atlantkusten och västra Medelhavet. Utmed Afrikas västkust till södra Marocko och Madeira resp. utmed Sydafrika men sällsynt i de tropiska delarna. Stora delar av Atlanten mellan 43° och 30° n br. Indiska och Stilla oceanerna söderut till Nya Zeeland och Chile.
Förekomst i Sverige: Havsbraxen torde t o m 1960-talet ha varit nästan årsviss i Sverige, men sedan 1970-talet träffas den oftare och regelbundet under okt-jan utefter Västkusten. Den har fångats vid flera tillfällen i Skagerack och Kattegatt och även några gånger i Öresund och Östersjön. Stundom uppträder den invasionsartat (i förhållande till artens sällsynthet) i våra farvatten t ex 1927, 1951 och 1974.
Miljö och vanor: Fria vatten på 73-900 m djup, där arten vistas om dagen, men nattetid går den upp till ytan. Om sommaren kommer havsbraxen upp i högre vattenlager för att leka.
Flyttning: Beroende på vattentemperaturen flyttar havsbraxen särskilt vissa år norrut från farvattnen vid Pyreneiska halvön och Marocko. I slutet av juni finns den utanför Irland och i aug-sept. väster om Skottland, Färöarna och Norge. I okt-jan. uppträder arten i svenska och danska farvatten och under dec-feb. utanför sydöstra Norge. Under senvintern kommer den tillbaka till södern.
Föda: Kräftdjur och andra planktondjur, bläckfiskar och fiskar som sill, torskfiskar och prickfiskar.
Fortplantning och tillväxt: Leken äger rum i övre vattenlager i Atlanten under våren och sommaren och i Medelhavet i aug-sept. i områden, där vattentemperaturen är 19,5-23,8°C. Ägg och yngel lever pelagiskt i ytvattnet. Vid kläckningen är larven ca 4 mm lång. Vid ett utvecklingsstadium har ynglen stora taggar på gällocken. Vid 13 cm längd börjar de likna föräldrarna.
Användning: Utanför Spanien och Portugal försiggår ett betydande fiske på havsbraxen, vars kött uppskattas.
Andra namn: Rays havsbraxen och långryggig havsbraxen.