Ordning pigghajartade hajar
Squaliformes
Arter tillhörande denna ordning har 2 ryggfenor med eller utan taggar, saknar analfena och har 5 eller 6 gälspringor. 3 familjer, 21 släkten och 87 arter. I Europa 1 familj.
Familj pigghajar
Somniosidae
En heterogen familj med arter som har hög och kort långsträckt, spolformad kropp. Med eller utan taggar vid ryggfenorna. Flera arter är utrustade med lysorgan, en anpassning till djupvattensliv. 18 släkten med ca 71 arter, som är utbredda i Atlanten, Indiska och Stilla oceanerna. Några arter går upp i arktiska vatten. I Europa 13 släkten och 22 arter, varav 5 resp 5 har anträffats i Norden.
Somniosus microcephalus
Utbredning: Österut till Novaja Semlja. Norrut till Spetsbergen. F ö i norra Atlanten kring Grönland samt från Baffins land i Canada till Syd-Carolina. Årsviss i Norge och antagligen även i Danmark ochSverige. Anträffad i Europa sydligast vid Frankrike.
Förekomst i Sverige: Håkäringen uppträder under strövtågen från nordligare hav förmodligen varje vinter i Skagerack och Kattegatt, där den dock sällan observeras, ehuru den nästan årligen besöker Gullmaren, oftast om våren. Den kan anträffas vid Västkusten också under andra årstider. Den har fångats så långt söderut som vid Kullen i Skåne. Ibland uppträder den invasionsartat, t ex i Kosterfjorden, Bohuslän, 1-2 april 1969 och Gullmaren i juni 1979.
Miljö, vanor och föda: Arten vistas i regel i övre vattenlager och på djup mellan 200-600 m (men kan gå ner till 1,200 m), där den för ett pelagiskt liv och jagar torskfiskar, kungsfiskar, havskatter,hälleflundror, lax, makrill, näbbgädda, sill, rockor och andra fiskar samt bläckfiskar. Från bottnen tar håkäringen mollusker, kräftdjur och sjöstjärnor. Mycket glupskt, som den är, slukar den även sälar, smärre valar, dykande fåglar osv. Den anfaller på späckhuggarvis även döda valar, fångade hajar, även av sin egen art, och äter också kadaver av annat slag. I dess mage har man bl a funnit en hel ren utan horn, en gråsäl, stor som en oxe, halva kroppen av en drunknad människa osv.
Flyttning: Strövar om hösten söderut från sina nordliga områden vid Spetsbergen och Björnön till norska och ryska kusten samt kan då i Europa nå så långt söderut som vid Frankrike. På försommaren går flyttningen norrut.
Fortplantning och tillväxt: Håkäringens fortplantning har länge varit okänd. I en hona på 4 m längd fanns ca 500 ovala, 8 cm långa ägg, varför man antagit , att arten var äggläggande. Gåtan löstes dock 1944 utanför Norge, där man fann en hona med ett foster på 98 cm längd. Senare har ytterligare fynd gjorts, bl a en hona med 10 foster (38 cm långa) i ena äggledaren. Arten föder alltså levande ungar, som vid födseln mäter 40-70 cm men för stora honor minst 98 cm (jfr ovan). Tillväxten är långsam. En individ växte 8 cm under 16 år till 2,62 m. Könsmogen torde arten inte bli förrän den uppnått 5 m längd.
Livslängd: Okänd men sannolikt torde håkäringen bli mycket gammal. Jämför ovan 2,62 m långa individen, som på 16 år hade vuxit 8 cm.
Användning: Köttet är som färskt giftigt, men efter att ha kokats upprepade gånger eller ha torkats eller legat i snö under längre tid kan det förtäras. Levern är värdefull och ger en stor kvantitet olja (tran). Av huden framställs läder, som bl a används till bokband. Av denna anledning bedrevs fiske efter denna haj vid Norge (där också sportfisket visar ett tilltagande intresse för arten), Island och Grönland, men numera har detta yrkesfiske upphört. Emellertid har arten under 1980-talet blivit en uppskattad restaurangfisk i Norge.
Andra namn: Håmär, hårskerding, håkel och ishaj.