Fjärsing

Ordning abborrartade fiskar

Perciformes
En morfologiskt och även ekologiskt heterogen grupp fiskar. Några oftast gemensamma karaktärer för ordningens arter är taggiga fenstrålar, 2 ryggfenor, saknar fettfena, har simblåsa, stjärtens fenstrålar aldrig flera än 17 men oftast färre.
Denna ordning är den artrikaste bland alla vertebrater. Den omfattar 150 familjer, ca 1.367 släkten och ca 7.791 arter. Av de många familjerna är smörbultarna (Gobiidae) artrikast med minst 1.500 arter, följd av munruvare (Cichlidae) med 680 arter och läppfiskar (Labridae) med 500 arter.
Ca 3/4 av ordningens arter lever utefter tempererade och tropiska havskuster. De övriga är oceaniska eller levande i sötvatten.

Familj fjärsingar
Trachinidae
Fiskar med långsträckt kroppsform och från sidorna sammantryckt kropp. Den stora munnen är nästan vertikalställd. Ögonen placerade på hjässan. 2 ryggfenor, varav den främre kort med taggstrålar, och den bakre långt utsträckt efter kroppen men med mjukstrålar. Analfenan sträcker sig utefter större delen av kroppen. Bukfenorna sitter långt fram och är fästade under gälarna. En tagg på gällocket resp främre ryggfenans taggstrålar är förenade med giftkörtlar och alltså giftiga. Alla arter har för vana att gräva ned sig i bottensand. Endast 2 släkten med minst 4 arter är utbredda i östra Atlanten, Svarta havet och i Stilla havet utanför Chile. Alla 4 arterna finns längs Europas kuster. I Norden 1 årsviss och 1 tillfällig art tillhörande var sitt släkte.

Fjärsing, större
Trachinus dracoKännetecken: Kroppen är långsträckt och hoptryckt från sidorna. Färgerna är vackert skimrande i grönt, brunt och gult men kan också vara marmorerade i brunt och svart på gulgrön botten. 2 ryggfenor, varav den främre är helt liten och dess strålar giftiga liksom en bakåtriktad tagg på gällocket; den bakre ryggfenan är längsgående, mjuk och ofarlig. Giftet kan vara dödligt för människan, men oftast är dess verkningar av övergående och varierande art, ehuru förenade med smärtor, inflammation, kramp och rentav flera veckors invaliditet. Giftets effekt beror av den injicerade dosen och offrets kondition. Även efter fiskens död har giftet verkan i sår. 2 eller 3 små kroktaggar också vid ögat, men de är inte giftiga. Längd och vikt upp till 45 cm resp 0,6 kg.

Utbredning: Söderut i Europa längs hela Atlantkusten, Medelhavet och Svarta havet. Utmed Afrikas västkust till mellersta Marocko. Madeira.

Förekomst i Sverige: Skagerack, Kattegatt och Öresund samt sällsynt i södra Östersjön.

Miljö, flyttning och vanor: På grunt och kustnära vatten – oftast 5-25 m djup så att badande ej behöver generas – lever denna fisk nedgrävd i sand-, dy- eller grusbottnar så att endast huvud och den främre, giftiga ryggfenan sticker upp. På så vis överraskar den sitt byte med ett plötsligt anfall. Om kvällen och natten kan den simma på jakt i fria vattenlager, varvid den kommer in på blott meterdjupt vatten. Vintertid drar den ut till djupare vatten ned till ca 150 m och återkommer till kusterna om våren.

Föda: Huvudsakligen räkor men även andra kräftdjur samt maskar och fiskar som smörbultar, tobisarter och sjökockar.

Fortplantning: Leken äger rum i juni-aug, då fjärsingen närmar sig stränderna. Ägg (1-1,1 mm stora) och ungar är pelagiska. Kläckningen sker efter 4-5 dygn. Detaljer om fortplantning och tillväxt är föga kända.

Användning: Fjärsingen är en utmärkt matfisk och utnyttjas i yrkesmässig fångst, som i Sverige 1983 uppgick till 15 ton. Den tas med trål. I Sydeuropa är fjärsingen mycket uppskattad. Också sportfiskare får – kanske ofrivilligt – förr eller senare stifta bekantskap med fjärsingen.

Andra namn: Vanlig fjärsing, färsing och fjäsing.

VARNING!Mest bekant torde fjärsingen vara för sin förmåga att utdela giftiga stick, till verkan påminnande om huggormsbett och stundom förorsakande månadslång invaliditet.