Ordning egentliga störfiskar
Acipenseriformes
Långsmala fiskar med spetsig nos, långt bakåt sittande ryggfena och hajliknande stjärt. Fjäll saknas men kroppen är täckt av pansarliknande bensköldar i 5 längsrader. Huvudet är täckt av hudben. Munnen, som saknar tänder, sitter på nosens undersida och är protraktil, dvs kan formas till ett utskjutande rör.
Familj störar
Acipenseridae
Om familjens karakteristika, se ovan. Förr fanns störarna med ett stort antal arter, men i nutiden har de minskat till 23. De är utbredda i Europa, Asien och Nordamerika samt förekommer i Medelhavet längs Afrikas kust. Bland dem finns världens längsta sötvattensfiskar, varav den största är husen (huso huso), som kan bli 9 m och väga 1,5 ton. 4 släkten med 23 arter. I Europa finns 2 släkten med 8 arter, varav 5 anträffats i Sverige, men 3 av dem utgör resultat av ryska inplanteringar i Östersjön.
Acipenser sturio
Utbredning: Under 1800-talet fanns stören runt alla Europas kuster utom mot Kaspiska havet och Ishavet öster om Finnmark, men är nu överallt sällsynt, på stark tillbakagång och i många trakter utrotad. De enda områden där stören alltjämt förekommer tycks vara Gironde, Frankrike; Guadalquivir, Spanien; vissa partier av Donau samt Ladoga, Ryssland, som hyser en stationär sötvattenspopulation.
Förekomst i Sverige: Stören anträffades ännu under 1800-talet sällsynt i såväl Skagerack, Kattegatt och Öresund som hela Östersjön. Därifrån vandrade den upp i älvarna och har anträffats i Göta älv, Motala ström (där fångster skedde regelbundet), Dalälven, Ångermanälven och Torne älv. Den har under 1900-talet blivit allt fåtaligare i nordiska farvatten och kan nu betraktas som utrotad där. Under 1800-talet lekte stören uppenbarligen i Sverige. I juli fångades en lekmogen hane vid Luleå och samma månad en utlekt hane vid Dalarö. 3-4 dm långa ungstörar har tagits i Södermanlands skärgård.
Miljö: Hav och älvar. I havet vid grunda sand- och lerbottnar.
Flyttning: På våren eller försommaren, oftast i april-maj, vandrar stören upp i floderna för att leka, men några tecken på att fortplantning ägt rum i svenska älvar har inte anträffats. Förr vandrade arten så högt upp i floderna som i Rhen till Basel, i Elbe till Prag och i Vistula till Krakow.
Vanor: Bottenlevande men för ett kringströvande liv i havet. Födan söks med skäggtömmarna utefter bottnen. Tillbringar vintern med nedsatta livsfunktioner. Stören har ett oberäkneligt humör och kan vara farlig att fånga. Tagen i nät eller på krok kan den till en början vara helt lugn men plötsligt gripas av raseri och med väldig kraft svänga med pansarstjärten, vars sköldar kan förorsaka fruktansvärda sår.
Föda: Insektslarver, maskar, sniglar, musslor, kräftdjur, fiskar och växtämnen.
Fortplantning och tillväxt: Över flodernas grusbottnar på 2-10 m och i stark ström placerar honan under april-juni 2-3 milj ägg, vilka klibbar fast på underlaget som stora kakor. Under lekakten uppvaktas hon av 1 eller 2 hanar. Äggen kläcks efter 3-7 dygn. Ungarna är då ca 1 cm långa och liknar grodyngel. De växer snabbt, mäter till hösten 20 cm och vandrar ut till havet efter 1-3 års flodliv, varvid de är ca 1 m långa. I havet växer de till 1,2-1,8 m längd, innan de vandrar upp för att leka första gången. Då är hanarna 7-9 år, honorna 8-14 år. Störar om 2 m längd är ca 15 år gamla.
Livslängd: Över 100 år.
Status: Utrotningshotad.
Användning: Numera är stören p g a sin sällsynthet utan ekonomisk betydelse, men förr fiskades den intensivt för det goda köttet. Också olja erhölls och av den omogna rommen bereddes kaviar. Den ”äkta ryska kaviaren” erhålls från andra störarter.
Andra namn: Hur vanlig stören förr var i Sverige framgår av att arten på Västkusten kallades för håstörja och håstörra och på Gotland för styra. Andra, äldre namn var vanlig stör och tysk stör.