Skip to content

Välkommen till Fiskbasen.se! Vi har samlat information om mer än 280 olika fiskar i svenska vatten. Vår vision är att sprida kunskap om svenska fiskar, vattendrag och natur. Vi vill leva upp till Fiskbasen.se – Allt om svensk fisk! Förutom mängder av fiskar hittar du fiskrecept, diskussioner kring miljö och utfiskning samt samlingssidor för sportfiskare, färsk fisk och bästa fiskeställena. Välkommen till Sveriges sida om fisk!

Europeisk skarpsill

Europeisk skarpsill

Ordning sillfiskar
Clupeiformes

Primitiva benfiskar. Hos flertalet arter är kroppen sammanpressad från sidorna. Fenorna utan taggiga strålar. 1 oftast liten ryggfena. Sidolinjen osynlig. Hos alla arter utom ansjovisfamiljen har simblåsan en öppen förbindelse med svalget. Flertalet arter är planktonätare. 3 familjer, 67 släkten och ca 330 arter. 2 familjer är representerade i Europa.

Familj sillfiskar
Clupeidae
Fiskar med oftast silverglänsande sidor och urringad stjärtfena. Flertalet arter bildar stim, som kan vara av enorma dimensioner. Familjens arter är pelagiska och utgör förutsättning för flera av världens ekonomiskt viktigaste fisken, vilkas fångster överträffar alla andra fiskens. 50 släkten med ca 190 arter är utbredda i världshaven. Flertalet arter är tropiska, några förekommer i bräck- och sötvatten. I Europa 5 släkten och 6 arter, i Norden 4 resp 5, varav 2 är i sötvatten.

Europeisk skarpsill
Sprattus sprattus
Kännetecken: Liknar mycket sillen men är som fullvuxen mindre än denna. Ryggfenan börjar bakom eller i linje med bukfenornas fäste (hos sillen framför). Bukfjällen är skarp- och taggkantade. Fisken blir 14-19,5 cm lång, stundom längre. (1 ex på 20,3 cm togs i Skagerack 29/11 1945).

Utbredning: Söderut i Europa längs hela Atlantkusten, Medelhavet och Svarta havet.

Förekomst i Sverige: Skarpsillen är allmän längs Väst- och sydkusten. I Östersjön går den upp i Bottenviken, på svenska sidan längre norrut än den finska. 2 raser har urskilts: S. s. sprattus i Västerhavet (jämte Nordsjön och Atlanten), S. s balticus i Östersjön. Populationerna visar kraftiga frekvensvariationer, vilket främst torde ha samma orsak som hos sillen, nämligen att det vissa år på grund av yttre, fördelaktiga faktorer uppstår särskilt rika årsklasser.

Miljö, vanor och flyttning: Skarpsillen lever i stim och uppehåller sig i kusternas närhet eller i skärgårdarna. Arten, särskilt unga fiskar, går gärna in i flodmynningar. Den simmar i regel i de övre vattenlagren på 10-50 m-nivåer men dyker i nordiska farvatten djupare ned vintertid (till ca 150 m), sydliga synes det vara tvärtom. Nattetid söker sig skarpsillen till ytan i små grupper, men på dagen står den i täta stim nära bottnen. Den företar ej så långa vandringar som sillen utan förflyttar sig periodiskt, beroende av ålder och hydrografiska förhållanden från kuster och fjärdar ut mot havet och tillbaka igen.

Föda: Plankton i form av hopp- och hinnkräftor samt små fisklarver.

Fortplantning och tillväxt: Skarpsillen är mogen för sin första lek vid 1-3 års ålder. Den försiggår ute till havs eller intill kusten på 10-40 m djup. Västerhavets skarpsillar leker under april-juli, Östersjöns i mars-aug och norska populationer i feb-juli. Honan producerar mellan 2.000-15.000 ägg beroende på ålder och storlek. Äggen avges periodvis med långa mellanrum. De drivs av strömmarna omkring i övre vattenlager och kläcks i regel efter 3-7 dygn. Ynglen är då 3-4 mm långa. De förvandlas vid ca 3 cm längd. Vid 1 års ålder är skarpsillen omkring 8-11 cm, vid 2,5 år 11-14 cm och vid 3,5 år 12,5-15 cm.

Livslängd: Minst 10 år.

Status: Skarpsillen har sedan 1974 minskat kraftigt i Östersjön på grund av för stora fångstuttag av alla här opererande fiskenationer.

Användning: Skarpsillen har stort ekonomiskt värde. Den äts sällan som färsk men förekommer i handeln som konserver under oriktiga namn av ansjovis eller sardin. Den fångas med land- och snörpvad, trål och nät. 1983 var fångsten 13.775 ton (varav 10.500 ton bestod av ”skrapfisk”) till ett värde av när 9 milj kr.

Andra namn: Vassbuk.

Sprattus sprattus
Skarpsill, namnet är historiskt känt sedan 1762, är en liten art i familjen sillfiskar. En silverglänsande fisk som fick sitt namn hwassbuk före 1690 då den har vass buk, skarpkantade fjäll bildar en ”köl” på buken. Ett annat gammalt namn är bris(s)ling (saltad, konserverad) känt före 1779 från danskan (i Blekinge, Skåne, Halland) och norskan (i Bohuslän). Lokala populärnamn var sprut på Gotland, brilling i Blekinge, plugg (ung skarpsill) i Bohuslän. Konserverad svensk skarpsill säljs under felaktiga namn ”ansjovis” och ”sardin”.
Skarpsillen är en stimfisk på 10-50 djupmeter vid kusten men kan under vintern ibland påträffas ner till 150 meter i kalla nordliga bottenvatten. Tre raser har urskilts efter utbredningsområden: 1) Östersjön, 2) nordöstra Atlanten med Nordsjön, Skagerack, Kattegatt, 3) Medelhavet – Svarta havet. Arten blir 14-19,5 cm lång, rekordet lär vara 20,3 cm 1945 och den blir minst 10 år. Det finns fem olika arter av skarpsill varav endast den europeiska lever i våra vatten.
Skarpsill fiskas huvudsakligen med finmaskig trål, och snörpvad. Under 1996 landade svenska yrkesfiskare 168.582 ton skarpsill fördelat på 165.461 ton (skrapfisk) och endast 3121 ton till konsumtion.

Textuppgifter erhållna och tillåtna att publicera av:
Kent Andersson, Göteborg Tel och Fax 031-553699