Ordning sillfiskar
Clupeiformes
Primitiva benfiskar. Hos flertalet arter är kroppen sammanpressad från sidorna. Fenorna utan taggiga strålar. 1 oftast liten ryggfena. Sidolinjen osynlig. Hos alla arter utom ansjovisfamiljen har simblåsan en öppen förbindelse med svalget. Flertalet arter är planktonätare. 3 familjer, 67 släkten och ca 330 arter. 2 familjer är representerade i Europa.
Familj ansjovisfiskar
Engraulidae
Fiskar med spetsig nos och utskjutande överkäke. Skimrande kropp med en silverstrimma längs sidan. En art har lysorgan. 16 släkten med ca 149 arter i Atlanten, Indiska och Stilla oceanerna samt ca 20 sötvattensarter, varav flertalet i Sydamerika. I Europa och Norden 1 art.
Engraulis encrasicolus
Utbredning: Söderut i Europa längs Atlantkusten, Medelhavet och Svarta havet. Utmed Afrikas västkust till södra Marocko och Kanarieöarna. Årsviss i Danmark, Norge och Sverige. Tillfälligt anträffad vid Finland i Finska viken 17/7-1891 och 17/11-1949.
Förekomst i Sverige: Ansjovisen uppträder sällsynt men årsvisst i Skagerack och Kattegatt, där dess frekvens är ytterst oregelbunden. Stundom uppträder den invasionsartat. I början av 1930-talet ägde en invasion rum och 1934 likaså, varvid arten under juni lekte i Skagerack, där befruktade och levande ägg togs på 9 olika platser utanför Bohuslän. I juni 1936 erhölls ansjovisar regelbundet utanför Lysekil. Till Falkenberg ilandfördes flera exemplar den 13/11-1945. I Öresund och Östersjön är denna fisk ganska sällsynt, men den har fångats ända uppe vid Tosteberga i Skåne den 14/12-1858 och en gång t o m i Stockholms skärgård den 15/8-1869.
Miljö, vanor och flyttning: Ansjovisen för ett kringstrykande pelagiskt liv och uppträder under sommarhalvåret alltid i stim i ytvattnen utanför kuster och längre ut till havs. Ofta har stimmen väldiga dimensioner. I Medelhavet och Svarta havet utför arten regelbundna flyttningar mellan djupare och grundare vatten, varvid den går upp i flodmynningar, laguner och bräckvatten. Om vintern uppsöker den ler- och dybottnar på 100-150 m djup, men delar av Nordsjöpopulationen tycks flytta söderut.
Föda: Djurplankton, hoppkräftor och andra smärre kräftdjur, maskar och småfiskar.
Fortplantning och tillväxt: Leken sker nära land, även i bräckt vatten, i Nordsjön i juni-aug, i Zuider Zee i maj-juli, i Medelhavet i april-sept, i Azovska sjön i maj-aug. De 13,000-20,000 romkornen är ovala och avges i omgångar under ca 1 vecka. De är pelagiska, flytande mellan ytvattenlagret och 50 m djup. De kläcks efter 2-4 dygn, varvid larven mäter 3 mm. Ungarna utvecklas snabbt i ytvattnet och blir könsmogna efter 1-2 år. Ansjovisen leker en andra gång vid 2 års ålder, varefter den försvinner eller dör.
Livslängd: I Medelhavet var äldsta funna ansjovis 2 år, men i Svarta havet kan arten bli 4 år.
Användning: I Sverige är ansjovisfisket blott av tillfällig art. Vi äter denna fisk hos oss i form av importerade konserver; i saltad form kallas den då sardell, som kryddad eller marinerad ansjovis. Svenska konserver med beteckningen ”ansjovis” är oftast beredda av skarpsill. I södra Europa inkl Svarta havet är ansjovisen ett viktigt fiskeriobjekt.