Ordning karpfiskar
Cypriniformes
Denna ordning är den näst artrikaste av alla fiskordningar. Den består av 6 familjer med 256 släkten och ca 2.422 arter varav flertalet lever i sydöstra Asien. I Europa finns endast 2 familjer med ca 80 arter.
Familj karpfiskar
Cyprinidae
Fiskar med varierande kroppsform, antingen långsträckta eller mer kompakta med hög, rundad rygg. endast 1 rygg- och 1 analfena. Flertalet arter ger ett silverglittrande intryck då de spritter i vattnet eller välver i ytan genom att ljuset reflekteras. Saknar tänder men är i stället försedda med 1, 2 eller 3 rader tänder i svalgbotten och en hornplatta i svaljtaket eller översta delen av matsmältningskanalen. Vidare kännetecknas familjen anatomiskt med en oftast i 2 kamrar uppdelad simblåsa, som står i förbindelse med innerörat och ger en förbättrad hörsel. Hanarna och hos vissa arter även honorna utbildar under lektiden pärlliknande vårtutskott på framförallt huvudets och framkroppens hud. Familjen finns med ca 194 släkten och ca 2.070 arter i Eurasien, Nordamerika och Afrika. Det är världens artrikaste fiskfamilj, men i Europa förekommer endast 9 släkten och ca 80 arter. Samtliga arter lever i sötvatten, men några har anpassat sig till bräckvatten, särskilt i Östersjön.
Phoxinus phoxinus
Utbredning: Österut genom södra Sibirien till Stilla havet. Söderut till Pyrenéerna, södra Frankrike, norra Italien, norra Grekland, Bulgarien, Ukraina, södra Sibirien och Nordkorea. Isolerade populationer i Turkiet, på Krim och i västra Georgien.
Förekomst i Sverige: Elritsan finns över nästan hela Sverige från Skåne till Lappland och i Östkustens skärgårdar. Den är rapporterad från Gotland. I Torne lappmark går den på flera ställen upp i björkregionen, t ex i Vassijaure, Inkanjaure, Vuolle Njuorajaure, Nakerjaure och Njakajaure kring Torne träsk, där den dock saknas.
Miljö: Elritsan trivs bäst i klara rinnande vattendrag men finns även i sjöar med sten- eller grusbottnar. Arten vistas året runt på grunt vatten och gärna vid stränder, där den söker gömställen mellan stenar. Går i bergstrakter upp till över 2.000 m ö h.
Vanor: Stationär. Uppträder i små stim och rör sig livligt i ytvattnet på jakt efter föda. Slår gärna följe med lax- och öringyngel, vilka den ibland delvis liknar. Elritsans stim består vanligtvis av 10-20 individer men kan ibland uppgå till ca 100. Skrämd tar den snabbt till flykten. Födan tas på bottnen, i det strömmande vattnet och vid ytan.
Föda: Vatten- och luftlevande insekter, kräftdjur, maskar, rom och fiskyngel.
Fortplantning och tillväxt: I Sverige leker Elritsan i juni-juli, på kontinenten i april-juni. Då samlas arten i stora stim över sjöars och älvars grusbottnar. Arten leker exempelvis i Ångermanälven. Äggantalet per hona är 700-1.000 st. De mm-stora romkornen klibbar fast på bottnen och kläcks efter 12-14 dygn; i varmare trakter redan efter 5-10 dygn. Elritsan torde vara fullvuxen först vid 8 till 10 års ålder. Könsmogen blir den efter 1 år resp 35-40 mm längd.
Livslängd: 11 år för honor, 7 för hanar.
Användning: Har fiskeribetydelse som agn. I Sovjet som matfisk.
Andra namn: Alkuva, alkutta, alekula, alkura, kur, äling, elling, glirr, gli, blindsill, budd, hundgädda, iggling, im, kvidd, laxbådd, lortbuk, mjolpus, mudd, spragg, stensil, görkänga, skinnfisk, agn, ölkytt och örkytt.
