Canadaröding

 

Ordning gädd- och laxfiskar m fl

Salmoniformes
En heterogen grupp av fiskar bestående av 15 familjer, 90 släkten och 320 arter. I Europa endast 5 familjer, varav, 1 är inplanterad.

Familj laxfiskar
Salmonidae
Kraftigt byggda fiskar med avlång, spolformad kropp. Ett gemensamt drag för alla familjens arter är en liten fettfena (ett hudveck utan fenstrålar) på bakryggen. Alla arter är antingen anadroma eller helt sötvattenlevande.
Familjens systematik är invecklad och har varit föremål för många undersökningar. Lokala varianter utbildas snabbt. Förmodligen finns flera biologiska arter än som f n är kända. Laxfiskarna har exempelvis under sin utveckling genomgått upprepade kromosonfördubblingar. Arterna finns huvudsakligen i tidigare nedisade områden på den norra hemisfären. Landisarnas fram- och tillbakaryckningar har ytterligare komplicerat evolutionsförloppet. Det är kanske omöjligt att för laxfiskarna åstadkomma en fylogenetiskt korrekt systematik.
Familjen omfattar 10 släkten och ca 68 arter, med utbredning i Europa, Asien, Afrika och Nordamerika. Inplanteringar har företagits i Sydamerika och Australien samt dessutom i stora delar av Afrika och Asien utanför det spontana förekomstområdet. I Europa finns 9 släkten och förmodligen ca 15 arter, men 8 är inplanterade.

Canadaröding
Salvelinus namaycushKännetecken: Denna fisk skiljer sig från släktets övriga arter främst på de över hela kroppen utspridda, blekgula prickarna (saknas dock ofta hos unga fiskar) och på den djupt kluvna stjärten. Grundfärgen varierar för olika bestånd även inom samma sjö. Storsjön (Jämtland) hyser exempelvis 3 olika färgtyper. Oftast är färgen grå eller blekblå men även mörkbrun och i sällsynta fall nästan svart. Under leken har hanarna ljus rygg och glänsande svarta sidor. Båda könen har under lektiden vårtliknande hudutskott vid analfenan. Längd upp till 1,26 m och vikt upp till 46,3 kg (i Canada). I Schweiz har denna fisk nått 1,03 m och 15 kg. I Sverige upp till 6,5 kg i sötvatten (Ånnsjön, Jämtland) och lika mycket i bräckvatten (Öregrundsgrepen, Uppland). Den bildar i uppfödningsanstalter bastarder med fjällrödingen (kalladkröding) och fertila hybrider med bäckrödingen (splejk).

Utbredning: Inplanterad i Europa på finska sidan av Bottenhavet 1955 samt i sjöar i Finland, Sverige (se Förekomst i Sverige) och Schweiz. Även i Sydamerika och Nya Zeeland. Nordamerika utgör artens hemområde.

Förekomst i Sverige: Canadarödingen importerades 1958-1959 till Sverige från Canada och USA för vissa försök. 1959-1961 inplanterades den i 8 sjöar (bl a Tåsjön, Kallsjön, Näversjön och Landösjön) i Ångermanland och Jämtland huvudsakligen tillhörande Ångermanälvens och Indalsälvens vattensystem. 1962-1964 inplanterades canadarödingen i Vänern, Bråviken, Lilla Ullevifjärden (Uppland), Gussjön och Betarsjön (Ångermanland), Storsjön, Kallsjön och Helgesjön (Jämtland), Vallisjärv (Norrbotten) samt Storlögdasjön, Vojmsjön, Stuor Tjalmejaur och flera platser i Lule älv (Lappland. 1966 infördes arten i Stora Tjulträsk, Lappland. T o m 1968 hade inplanteringar ägt rum i över 75 sjöar bl a i Medelpad, Härjedalen, Dalarna, Värmland och Västergötland. Senare har ytterligare inplanteringar utförts i mellersta och södra Sverige, bl a 1972 och sedan årligen i Ivösjön i Skåne. Där har inplanteringen gått bra liksom i Storsjön i Jämtland, där arten 1983 var lokalt rätt vanlig, men i flertalet övriga sjöar har den misslyckats. Under 1979-1980 har 4 canadarödingar fångats i Öregrundsgrepen utanför norra Uppland.

Miljö och vanor: Arten förekommer huvudsakligen i stora och djupa sjöar samt är en utpräglad kallvattensfisk. Den besöker ibland floder och arktiska kusters bräck- och saltvattensområden men är i regel stationär. Sommartid håller den till i sjöarnas djuppartier ned till 250 m eller lägre, men på hösten och vintern går den upp till grundvattnen, där den kvarblir till islossningen.

Föda: Arten livnär sig huvudsakligen på fiskar, t ex amerikanska nors– och sikarter samt andra smärre laxfiskar men lokalt även till stor del på gul abborre (Perca flavescens) och kräftdjur. Där dylik föda saknas, äter canadarödingen plankton och insekter, en kost, på vilken den inte blir storvuxen, men som i ungstadiet är nödvändig för den. I Sverige utgör Mysis och Amphipoda diet för yngre canadarödingar upp till ca 22 cm längd, varefter småspigg, nors och sik ofta blir huvudföda. I Schweiz har canadarödingen visat sig vara en storätare av löja.

Fortplantning och tillväxt: Könsmognad nås mellan 5-10 år, i vissa sjöar i Canada först vid 17 års ålder. Canadarödingen leker i sept-nov över helst grusiga, steniga eller blockrika men ibland även leriga sjöbottnar på oftast tämligen grunt vatten, men lekdjupet varierar från 3 dm till 18 m. Leken kan också äga rum i rinnande vatten. Samma lekplatser uppsöks år efter år. Någon lekbädd ställs inte i ordning, men lekplatsen städas och rengörs av flera fiskar tillsammans, mest hanar. Leken sker kollektivt med upp till 3 honor och 7 hanar, vilka står tätt samman. Äggen per hona brukar uppgå till 5,000-6,000, men mycket storvuxna honor kan ha upp till 15,000 ägg. rommen grävs icke ned. Kläckningen brukar äga rum i mars-april.
Tillväxten sker i regel långsamt. En 3-åring i Uppland mätte 34,6 cm och vägde 365 g. I Öretjärn, Jämtland, var medelstorleken vid 6 år 25-30 cm, och i Storsjön, Jämtland, vid 6 år 1-1,5 kg och vid 7 år 45-70 cm, men i Finland växte ett exemplar till 2,5 kg på 5 somrar och i Schweiz till 3 kg på 6 somrar. I Sverige har någon reproduktion inte konstaterats.

Livslängd: 35 år.

Användning: I Nordamerika av stort värde som mat- och sportfisk. I Europa kan arten vara av betydelse som utnyttjare av genom kraftverksmagasin förstörda sjöar.