Ordning gädd- och laxfiskar m fl
Salmoniformes
En heterogen grupp av fiskar bestående av 15 familjer, 90 släkten och 320 arter. I Europa endast 5 familjer, varav, 1 är inplanterad.
Familj laxfiskar
Salmonidae
Kraftigt byggda fiskar med avlång, spolformad kropp. Ett gemensamt drag för alla familjens arter är en liten fettfena (ett hudveck utan fenstrålar) på bakryggen. Alla arter är antingen anadroma eller helt sötvattenlevande.
Familjens systematik är invecklad och har varit föremål för många undersökningar. Lokala varianter utbildas snabbt. Förmodligen finns flera biologiska arter än som f n är kända. Laxfiskarna har exempelvis under sin utveckling genomgått upprepade kromosonfördubblingar. Arterna finns huvudsakligen i tidigare nedisade områden på den norra hemisfären. Landisarnas fram- och tillbakaryckningar har ytterligare komplicerat evolutionsförloppet. Det är kanske omöjligt att för laxfiskarna åstadkomma en fylogenetiskt korrekt systematik.
Familjen omfattar 10 släkten och ca 68 arter, med utbredning i Europa, Asien, Afrika och Nordamerika. Inplanteringar har företagits i Sydamerika och Australien samt dessutom i stora delar av Afrika och Asien utanför det spontana förekomstområdet. I Europa finns 9 släkten och förmodligen ca 15 arter, men 8 är inplanterade.
Coregonus megalops
Utbredning: Österut över norra Ryssland i Sibirien. Isolerade populationer i Alperna tillhör nominatrasen, Coregonus wartmanni wartmanni, medan Fenno-Scandia bebos av rasen Coregonus wartmanni megalops.
Förekomst i Sverige: Blåsiken är utbredd från Småland till norra Lappland med ökande frekvens i Norrland. I Småland finns arten bl a i Mien, Yttre Hallungen, Assjön och Stengårdshultsjön, där den inplanterats från Allgunnen. Vidare lever den i Åsnen, Madkroken, Förhultasjön, Fiolen, Bolmen och Ylen i Småland. Den finns i Vänern, Siljan och Venjan i Dalarna; Storsjön i Jämtland; Hotingsjön, Flåsjön, Tåsjön och Ormsjön i Ångermanälvens vattensystem; Randsjön, Orten och Östra Vattnan i Ljusnans vattensystem; Gimåns vattensystem, Storavan, Uddjaur, Aisjaur och Hornavan m fl sjöar (Skellefteälvens system), där blåsiken är den vanligaste sikarten av de 6 arter som förekommer där, Blåsiken är utbredd norrut till Torne älvs vattensystem, där den är spridd på flera håll. Den finns t ex med täta bestånd i Mertajärvi och Idijärvi samt flera andra små sjöar kring Idijoki, biflöde till Muonio älv nära Karesuando i Torne lappmark. Blåsiken blir i flera sjöar i Norrlands inland starkt fördvärgad men är inte desto mindre dominant gentemot övriga sikarter. Mångenstädes har den inplanterats.
Miljö och vanor: Blåsiken hållen vanligtvis till i övre vattenlager, där den i täta stim strövar omkring, men den följer även planktonet ned mot djupen och kan skifta jaktmetod genom att utnyttja bottendjur. I många vattensystem visar arten en tendens att uppsöka strömmande vatten.
Föda: Plankton utgör blåsikbeståndens viktigaste näring. Strändernas blåsikar lever även av fjädermyggors larver och puppor, vilka kan tas på bottnen.
Fortplantning och tillväxt: Blåsikens småvuxnare former blir lekmogna vid 2-4 års ålder. Fortplantningen äger rum på mycket olika tider: från sept till fram på vårvintern. Också lekplatsens beskaffenhet är skiftande: sand-, grus- och stenbottnar i både stillastående och rinnande vatten på varierande djup (från 0,5 till 5 m, stundom ända ner till 130 m). Sjölevande bestånd kan vandra till närliggande strömmar för lek. Äggmängden per kg kroppsvikt är ca 30,000. Även tillväxten är högst olikartad för skilda bestånd. I Siljan är blåsiken vid 1 år ca 10 cm, 2 år 19 cm, 3 år 22 cm, 4 år 25 cm, och vid 5 år ca 26 cm. På andra håll blir blåsiken 30-46 cm och väger 0,5 kg vid 8-10 års ålder. Andra exemplar når aldrig större längd än 10-15 cm (vid 3-4 år).
Livslängd: Högst 10 år, oftast betydligt kortare.
Användning: Fiskas i sjöar och älvar för husbehov och försäljning.
Andra namn: Smäling, smärling, sikling, sil, sill, sellack, skarpsellack (skarp syftar på lekvårtorna), småsellack, rabbox, småsik, ryssing, rössing, rysling, risling (de senaste 4 namnen i Dalarna och Härjedalen), högnosad gråsik, långnosad gråsik, siklöja, och löja.