Blågylta

 

Ordning abborrartade fiskar

Perciformes
En morfologiskt och även ekologiskt heterogen grupp fiskar. Några oftast gemensamma karaktärer för ordningens arter är taggiga fenstrålar, 2 ryggfenor, saknar fettfena, har simblåsa, stjärtens fenstrålar aldrig flera än 17 men oftast färre.
Denna ordning är den artrikaste bland alla vertebrater. Den omfattar 150 familjer, ca 1367 släkten och ca 7791 arter. Av de många familjerna är smörbultarna (Gobiidae) artrikast med minst 1500 arter, följd av munruvare (Cichlidae) med 680 arter och läppfiskar (Labridae) med 500 arter.
Ca 3/4 av ordningens arter lever utefter tempererade och tropiska havskuster. De övriga är oceaniska eller levande i sötvatten.

 

Familj Läppfiskar
Labridae
En i kroppsformen heterogen och färgrik grupp, men flertalet arter har långsträckt kroppsform och tjocka läppar. 1 ryggfena med både tagg- och mjukstrålar. Analfenan har oftast 3 taggar, övriga strålar är mjuka. Munnen är mer eller mindre utskjutbar till en strut, Under lektiden intensifieras och/eller förändras färgerna hos hanarna. Familjen omfattar ca 57 släkten med ca 500 arter i Atlanten, Indiska och Stilla oceanerna. I europeiska vatten 9 släkten och 21 arter. I Norden 6 släkten och 7 arter.

Blågylta
Labrus mixtusKännetecken: Hanen, som är en av Sveriges vackraste fiskar, är blå- och orangefärgad; honan och yngre hanar röda med gulaktig buk. Honan har 2-3 mörka fläckar på bakryggen och bakre delen av ryggfenan, vilket saknas hos röda hanar. Det förefaller som om åtminstone flertalet blågyltor först är honor och vid äldre ålder utvecklas till hanar. Efter könsbytet i 7-13 års-åldern behåller röda hanar denna färg någon tid innan de blir blåfärgade. Det finns också röda hanar, som redan från födseln varit av hankön. Hanen blir 40 cm, honan 30 cm. Vikt upp till 1 kg.

Utbredning: Söderut i Europa längs hela Atlantkusten och Medelhavet. Azorerna. Utmed Afrikas västkust till Senegal. Madeira och Kanarieöarna.

Förekomst i Sverige: Blågyltan är vanlig i norra och mellersta Bohuslän och vid klippgrund i norra Kattegatt. Längre söderut längs Västkusten är den sällsynt och i Öresund är den endast anträffad 1 gång.

Miljö, flyttning och vanor: Blågyltan vistas i tångbältet utmed klippväggar och över kuperade bergbottnar eller intill bryggstolpar samt i ålgräsängar. Sommartid vistas arten nära stränder på nivåer mellan 2-15 m. På vintern går den ned till större djup mellan 35-200 m, vilket är djupare än andra europeiska Labrus-arter.

Föda: Blöt- och kräftdjur samt små fiskar.

Fortplantning och tillväxt: Leken äger rum på våren och försommaren. Hanen håller revir. Könsmogna hanar är i regel blåfärgade, men även röda hanar kan vara fortplantningsdugliga, ehuru endast blå hanar jagas iväg av revirinnehavaren. Hanen utser boplats i en bottenfördjupning eller i en klippskreva och gräver eller rensar där med stjärten en 2-4 dm lång ränna i tången eller också byggs ett bo av alger i en klippnisch. Samma hane kan gräva ut 2 fördjupningar. Boplatsen försvaras mot andra hanar. Härvid kan slagsmål uppstå, varunder hanarnas färg blir grå. Under flitig dansuppvaktning för honor lockar hanen en av dem i taget till boet eller fördjupningen, där leken äger rum. Under dennas höjdpunkt blir en stor del av främre översidan hos hanen vit med rosa eller blåaktig marmorering. Det är möjligt att detta är en signal till andra hanar att hålla sig ur vägen snarare än ett extasfenomen eller ett tecken till honan att avge äggen. De senare utgör omkring 1.000 och fastnar på underlaget. De vaktas av hanen och kläcks efter ca 10 dygn. Larver är i brittiska vatten funna som drivande plankton i maj-juli. De uppsöker efter hand djup av 10-18 m, där de vistas tills de blir ca 5 cm långa. Tillväxten är långsam. Vid Brittiska öarna är blågyltan efter 2 år 11-16,5 cm, efter 3 år 13,5-20 cm och efter 4 år 18,5-19,5 cm.

Livslängd: 25 år.

Användning: Fångas vid sportfiske efter berggyltan

Andra namn: Hanen kallas blåstråle och honan rödnäbba. Andra namn är blåsnultra, rödsnäcka och sypiga.