Ordning abborrartade fiskar
Perciformes
En morfologiskt och även ekologiskt heterogen grupp fiskar. Några oftast gemensamma karaktärer för ordningens arter är taggiga fenstrålar, 2 ryggfenor, saknar fettfena, har simblåsa, stjärtens fenstrålar aldrig flera än 17 men oftast färre.
Denna ordning är den artrikaste bland alla vertebrater. Den omfattar 150 familjer, ca 1.367 släkten och ca 7.791 arter. Av de många familjerna är smörbultarna (Gobiidae) artrikast med minst 1.500 arter, följd av munruvare (Cichlidae) med 680 arter och läppfiskar (Labridae) med 500 arter.
Ca 3/4 av ordningens arter lever utefter tempererade och tropiska havskuster. De övriga är oceaniska eller levande i sötvatten.
Familj Läppfiskar
Labridae
En i kroppsformen heterogen och färgrik grupp, men flertalet arter har långsträckt kroppsform och tjocka läppar. 1 ryggfena med både tagg- och mjukstrålar. Analfenan har oftast 3 taggar, övriga strålar är mjuka. Munnen är mer eller mindre utskjutbar till en strut, Under lektiden intensifieras och/eller förändras färgerna hos hanarna. Familjen omfattar ca 57 släkten med ca 500 arter i Atlanten, Indiska och Stilla oceanerna. I europeiska vatten 9 släkten och 21 arter. I Norden 6 släkten och 7 arter.
Labrus bergylta
Utbredning: Söderut i Europa längs Atlantkusten till Gibraltar. Azorerna. Utmed Afrikas västkust till södra Marocko. Madeira och Kanarieöarna.
Förekomst i Sverige: Berggyltan är vanlig längs kusten av Bohuslän, Västergötland och norra Halland, mindre allmän i Kattegatt och sällsynt i Öresund. Tillfälligtvis går den in i Östersjön, där den nordligast anträffats vid Kivik i Skåne.
Miljö, flyttning och vanor: I juni-okt föredrar arten kustens och skärens tångbevuxna klippbottnar och -branter samt stengrund från ytvattnet ned till ca 30 m djup. Unga berggyltor kan vistas i tidvattenpölar, om där finns rikt algbevuxna stenar. I skärgården finns arten ända ute vid de yttersta skären. I nov. flyttar den till djupare, ojämna bottnar på 50-250 m i Skagerack och Nordsjön, varifrån den återvänder i maj. Ungfiskar bildar ofta stim, medan större individ uppehåller sig i små grupper eller enstaka. Berggyltan står ofta gömd i skrevor och håligheter, varvid den kan ligga på sidan, än stå lodrätt med huvudet eller stjärten uppåt.
Föda: Blötdjur, som sitter fast på klippväggarna, kräftdjur, maskar och små fiskar. Havstulpaner hör till favoritfödan och avbetas på klippväggar ända upp i bränningszonen.
Fortplantning: Berggyltan blir könsmogen tidigast efter 6 år, vilket betyder att honor, som skiftat kön dessförinnan aldrig producerar ägg. Leken äger rum i april-sept. i Sverige i regel först i juni. Härvid blir båda könens färger bjärtare. Medan hanen försvarar revir, rensar honan en klippyta eller -skreva fri från alger inom en yta av 2-6 dm2. Vid denna plats sker leken parvis, varvid könsöppningarna pressas nära varandra och äggen avges portionsvis, så att de ganska löst klibbar fast på klippunderlaget eller på de avbetade växtdelarna. Äggen mäter ca 1,5 mm i diameter och uppgår till 500-3.000 på varje deponeringsplats. De vaktas av hanen. Vid 16o C vattentemperatur kläcks de efter 8 dygn, vid kallare vatten efter 15 dygn. Ungarna är pelagiskt kringströvande under den första sommaren och driver successivt in mot stränderna. Detaljer om tillväxt föga kända.
Livslängd: 25 år.
Användning: Berggyltan fångas regelbundet men är utan större fiskeribetydelse. Den uppskattas av sportfiskare.
Andra namn: Bergsnultra och havskarp.