Skip to content

Välkommen till Fiskbasen.se! Vi har samlat information om mer än 280 olika fiskar i svenska vatten. Vår vision är att sprida kunskap om svenska fiskar, vattendrag och natur. Vi vill leva upp till Fiskbasen.se – Allt om svensk fisk! Förutom mängder av fiskar hittar du fiskrecept, diskussioner kring miljö och utfiskning samt samlingssidor för sportfiskare, färsk fisk och bästa fiskeställena. Välkommen till Sveriges sida om fisk!

Gös

Gös

Ordning abborrfiskar
Perciformes
En morfologiskt och även ekologiskt heterogen grupp fiskar. Några oftast gemensamma karaktärer för ordningens arter är taggiga fenstrålar, 2 ryggfenor, saknar fettfena, har simblåsa, stjärtens fenstrålar aldrig flera än 17 men oftast färre.
Denna ordning är den artrikaste bland alla vertebrater. Den omfattar 150 familjer, ca 1.367 släkten och ca 7.791 arter. Av de många familjerna är smörbultarna (Gobiidae) artrikast med minst 1.500 arter, följd av munruvare (Cichlidae) med 680 arter och läppfiskar (Labridae) med 500 arter.
Ca 3/4 av ordningens arter lever utefter tempererade och tropiska havskuster. De övriga är oceaniska eller levande i sötvatten.

Familj abborrfiskar
Percidae
Långsträckta fiskar med 2, oftast åtskilda, ryggfenor med 6-15 taggar på den främre. 1 eller 2 taggar på analfenan. Ofta taggar på gällocken. Flera rader tänder i munnen. Flertalet arter har simblåsa. 9 släkten med 146 arter är utbredda i Eurasiens och Nordamerikas sötvatten och bräckvatten. I Europa finns 6 släkten och 12 arter. Familjen är inplanterad i Sydafrika, Australien och Nya Zeeland.

Gös
Sander lucioperca
Kännetecken: Gösen är mer långsträckt än abborren från vilken den även skiljs på färgen och att den saknar tagg på gällocket. Den främre ryggfenan är svartfläckig. Längd vanligtvis 30-70 cm men upp till 103 cm. Vikt 15,3 kg (i Ymsen). I Finland 107 cm resp 16,5 kg och på kontinenten 130 cm.

Utbredning: Österut i Ryssland till Volgas och Urals vattensystem samt i Asien till Anadyr. Söderut inom Donaus vatten system, nordöstra Grekland, norra Turkiet, Armenien, norra Iran och vidare österut till Okhotska havet. Inplanterad i Rehns vattensystem 1880, i England, Frankrike, Spanien, Italien och Grekland.

Förekomst i Sverige: Vänerns, Hjälmarens och Mälarens vattensystem samt ett i stort sammanhängande område omfattande nordöstra Östergötland, Södermanland, Närke, Västmanland, sydöstra Uppland, sydvästra Dalarna (Dalälven) och vidare i Norrlands kustland norrut till Torne älv. Därutöver finns gösen spridd i Skåne (Vombsjön, Oppmannasjön och Ivösjön), Halland Rolfsåns vattensystem, nordöstra Småland, Öland (Hornsjön) och södra Västergötland (Mjörn). Arten har också inplanterats i andra landskap. I Östersjön förekommer gösen i skärgårdar och kustfjärdar från norra Småland till Norrbotten, där den anträffats i Luleå skärgård. den är också funnen vid Skånekusten (Simrishamn). Inplanteringar på Sydsvenska höglandet har i eutrofa sjöar gett upphov till raskt ökande stammar.

Miljö: Gösen trivs bäst i större, ej alltför grunda, helst lergrumliga sjöar eller i vattendrag med ringa ström samt i skärgårdars bräckvatten. Den lever i det fria vattnet och undviker i regel stränderna, ehuru den ofta uppehåller sig nära bottnarna, gärna intill sluttande sådana eller friliggande grund. Vintertid vistas arten under längre period vid bottnen, varunder ringa näring intas.

Flyttning: Ehuru det finns stationära göspopulationer kan andra bestånd föra ett kringströvande liv och vandra avsevärda sträckor. Detta sker bl a före och efter leken, t ex i Mälaren upp till 100 km. Arten kan också vandra upp för lek i rinnande vatten och därvid forcera små forsar och fall, varefter den vilar vid botten.

Vanor: Gösen lever i stim eller enstaka. Under sommaren är den aktivast nattetid och under andra årstider vid skymning och dunkel. Vid höga temperaturer går den nära ytan, vid kallare väder håller den sig till djupare vattenlager. Arten ser bra i mörker och “smyger sig” i skydd därav in på bytet.

Föda: Som yngel livnär sig gösen av plankton och insektslarver, som unge av fiskyngel och kräftdjur och som vuxen av fiskar, t ex norslöja, groplöja, mörtsik och abborre.

Fortplantning och tillväxt: Vid 2-4 års ålder blir göshanen könsmogen, honan vid 3-5 år. Leken sker parvis vid islossningen i april – juni, i allmänhet något senare än hos abborren. Lek så sent som i augusti har konstaterats i Sverige. Härvid föredras leriga, dyiga, sandiga, grusiga eller steniga bottnar med växtlighet och 1 – 3 m djup på vissa lokaler, dit gösarna årligen samlas från stora områden. Gösen leker även i rinnande vatten. Äggantalet hos en 1 kg hona är ca 200.000, för en stor hona ca 1.185.000. Romkornen avges i grunda lekgropar och klibbar fast på underlaget. De vaktas under några dygn av föräldrarna och kläcks efter ca 10 dygn under förutsättning att vattentemperaturen är minst 9°. Ynglet, som är 5-6 mm, sprider sig omedelbart i fritt vatten där gulesäcken absorberas. Tillväxtschemat för gös i sjön Toften och i Östersjön (Rigabukten) är följande: 1 år 8 resp 30,7 cm, 2 år 15 resp 39,9 cm, 3 år 22 resp 49,1 cm, 4 år 28 resp 54,2 cm, 5 år 34 resp 60,6 cm, 7 år 44 resp 73,2 cm, 9 år 53 resp 82 cm.

Livslängd: Minst 23 år.

Användning: Gösen är ekonomiskt viktig fiskart. Den fångas med storryssjornätnot och krok. Fångsten brukar uppgå till ca 500 ton per år.

Andra namn: I Vänern kallas gösen vid olika namn som anspelar på skilda lektider: isgös lekande i april, abborrgös i maj och junigös i juni.